Jag är lite rädd för kvinnan. Egentligen grundar sig den rädslan bara på att jag en gång såg henne välta sin kundvagn mitt i en korsning. Alla påsar, pryttlar och trasor ramlade ner på gatan och kvinnan skrek rakt ut i sin vrede och frustration.
Det är ju inte så konstigt. Vem skulle inte skrika om allt man ägde låg i snödrivorna på Ringvägen.
Kvinnans närvaro märks på olika sätt. Ibland ligger små spår av lök på avsatsen. Ibland en tidningsremsa. Ibland lite tröjludd. Den som kommer tidigt till jobbet (alltså inte jag) kan behöva kliva över henne där hon ligger under presenning från Bauhaus. Förra veckan råkade en kollega ropa fan vad det luktar fis innan hon såg byltet som tryckte strax utanför dörren. En stund senare knackade kvinnan på och ville kissa och kollegan var skamsen och hade inte mage att säga nej.
Vi jobbar för att skydda kvinnor från våld och förtryck, stötta de utsatta, öka jämställdheten och göra Sverige till en trygg plats att leva på för alla. Men när kvinnan ringer på dörren och ber om att få låna duschen säger vi nej. Stänger snabbt om oss.
Säger saker som att det är väl ändå inte vår uppgift och någonstans måste man dra gränsen. Äcklas av spåren hon lämnar efter sig på toan och säger aldrig mer. Bara för att hjälpa varandra att gnugga bort den där skaviga dåligtsamvetekänslan.
Runt om i landet gömmer sig misshandlade kvinnor och barn på kvinnojourernas skyddade boenden. Men de hemlösa kvinnorna får inte komma in. Det är inte konstigt i sig. En liten klick ideella kan inte rädda alla samhällets utsatta. Vart man än drar gränsen blir någon missnöjd.
Själv ser jag löken i trapphuset. Jag stör mig på den trots att jag inte vill. Jag möter inte kvinnans blick när vi möts på gatan. När jag är väg till en trevlig lunchdate på sushihaket och hon på väg ingenstans. Det gör ont i mig och jag väljer att blunda. Intalar mig att det inte finns något annat jag kan göra.
Jag brukar köpa Situation Stockholm när den hemlösa som säljer den är kvinna. Känner mig smart och strategiskt och god då. Men när trapphuskvinnan huttrar mot stengolvet lägger jag ingen filt över hennes axlar.
Det är en jävligt konstig gräns jag har dragit.
Och mitt i alla motstridiga känslor och tveksamma gränser bubblar en idé fram. Hur märkligt som helst. Som vore den direkt förbunden med kvinnan på avsatsen och det dagliga blundandet. En önskan, en ny vilja kanske. Att en gång jobba som chef.
3 kommentarer:
Jag känner att jag upprepar mig när jag åter igen skriver: Vilken bra text! Men det är ju det du gör, skriver texter som prickar rätt. För jag känner mycket väl igen mig i dina motstridiga tankar och känslor. Hur man försöker köpa sig fri genom Situation Stockholm och blir arg på de som borde ta ansvar (vilka är "de"), blir arg på sig själv. Men att vara medveten om problemet måste ändå vara något slags (om än mini)steg. Var blir du chef?
jajajaja! Du blir en bra chef. Roligt att du skriver det för det är något som börjar hända mig också, att jag vill testa det och tror faktiskt att jag skulle vara bra på att leda. Heja heja! Jag tror vi behövs där.
Väldigt bra skrivet. Det är viktiga och känsliga frågor.
Skicka en kommentar