Att stjäla sin egen cykel

En så himla knepig grej hände idag. Jag gick förbi min egen port på väg från affären till bilen. Utanför porten stod min cykel och på cykelstyret hade jag glömt en lampa, i full fräs.

När jag såg det gick jag fram till cykeln och stängde av lampan, såklart. Det finns ju ingen vits med att den sitter där och strålar, rakt in genom fönstret hos damen som bor på bottenvåningen.

Det finns ett vandrarhem i vårt hus och utanför dörrarna hade det samlats en liten skara. De fick nu beskåda hur jag dök upp från ingenstans, gick fram till (till synes) random cykel och stängde av dess lamp. De fick också se hur jag fortsatte gå några steg längs trottoaren men hejdade mig, rusade tillbaka till cykeln och plockade av hela lampan. Lade den i fickan.

Jag kom nämligen ganska snart på att ingen vettig människa lämnar lampan på cykeln. Så varför skulle jag.

När jag knyckt med mig min egen lampa och börjat gå kom jag plötsligt på hur det måste se ut utifrån. Blev såklart våldsamt generad. Halva vandrarhemmet kunde ju tro att de just bevittnat en lamptjuv. Kanske skulle snacket gå, om den nonchalanta kvinnan i skepparkavaj som plockar lampor mitt på blanka söndagen, inför förvånade turister.

Detta var en tanke jag knappt stod ut med. Så jag gjorde en helvändning till. Gick tillbaka till cykeln en tredje gång och drog fram nyckelknippan för att markera att det minsann är jag som äger nyckeln till låset.

Men så hade jag fått med mig FEL KNIPPA. Hängde dubbelvikt över ramen medan jag grävde i låskolven med källarnyckeln, tvättstugenyckeln och portnyckeln - samtidigt som sanningen sjönk in och kinderna hettade. Situationen gick inte att rädda.

Och jag kunde inte förmå mig själv att gå fram till turistklungan, slå ut med armarna och säga its my bike you know. Det kändes också orimligt att bara lämna platsen efter den här märkliga uppvisningen. Så det fick bli plan C.

Jag tog på mig en min som jag innerligt hoppas var en blandning av självsäker arrogans och lösningsinriktad pondus. Sen lyfte jag upp hela cykeln på axeln och gick. Den var tung och blöt och hjulen slafsade mot kjolen. Så fort jag hade rundat hörnet ställde jag ned den igen, slank in i bilen och trampade på gasen.

Krypkörde förbi porten medan jag hoppades att inte turisterna skulle titta in genom framrutan och upptäcka mig. Känna igen den leriga fejan på kvinnan som just genomförde tidernas bökigaste cykelstöld.