2011-05-11

Att hetsa om bebismys

Runt omkring mig föds det barn på barn. Det senaste bebis-smset kom för en timme sen. Min Facebookvägg är full av bilder från ultraljud och bb-avdelningar. Och det slår aldrig fel. Så fort någon skriver att den fått barn strömmar kommentarerna om bebisgos till.

Jag är helt övertygad om att det är gosigt med nyfödda bebisar. Men samtidigt jobbigt, krävande och sömnlöst. Jag ser framför mig bröst som läcker och gör vansinnigt ont, en mörbultad kropp, svidande stygn och en skrik som är omöjliga att förstå sig på. Det är nämligen den bilden många nyblivna mammor har gett mig. De har sagt saker som att de känner sig överkörda av långtradare, gråter hela tiden och har en overklig mardrömskänsla. Är traumatiserade av förlossningen och tycker att det är trögt att knyta an till sitt knyte mitt i allt det nya.

Hur kommer det sig då att andra mammor alltid hetsar de nyblivna om att PASSA PÅ att njuta av sin nyfödda? Att snutta och gosa och mysa i hästväg. Detta skriver jag inte för att någon ska känna sig utpekad och obekväm (passa på-kommentarerna är nämligen lika vanliga som grattishälsningar på födelsedagar), jag är bara så himla nyfiken. Vad är det jag missat?

Vad är det man ska passa på? Vad är det den långtradaröverkörda ska specifikt ska njuta av under den där första, turbulenta tiden? Som (antar jag) försvinner sen?

Det finns säkert mammor som njuter från första sekunden. Som knyter an direkt, återhämtar sig på två röda och ammar som om de aldrig gjort annat. Men min tes är att de flesta inte har det så. Och att ett passa på och njut därför faller sig rätt märkligt.

Underbara Clara skriver att det blir roligare när vanorna satt sig och bebisen vuxit lite. Och så är det väl för de flesta?

Jag är sjukt glad och rörd över mina vänners små mirakel. Jag vill finnas där för dem, dela glädjen och backa upp i jobbiga stunder. Och den dagen jag sitter med ett eget mirakel i famnen, hoppas jag att de känner mig tillräckligt väl för att veta att jag behöver något annat än goshets. Att de skriver: hur du än känner, så finns vi här.

För det är vad jag vill säga till dem.

10 kommentarer:

Sofia sa...

Meh! Skrev jättekommentar som bara försvann!
Hur som. Jag både håller med och inte.
Jag gjorde mig skyldig till en bebisgos-kommentar senast förra veckan. Och jag förstår precis vad du menar. Att i ett samtal visa att man är där och vet att det kan vara svinjobbigt - alla gånger!
Men att den initiala reaktionen på Facebook tex är odelat positiv tycker jag inte är varken fel eller konstigt. Även om någonting mer komplicerat skulle ligga närmare en eventuell sanning än det underbart, skimrande goset så är Fb inte rätt plats, för mig. Då tar jag kontakt på annat sätt.

Men det där är ju bara den första kosmetikan. Och när man väl kommit över den och ska ut och leva i världen med bebis då verkar det kunna vara lika vanskligt åt båda hållen. Jag hade tex en mamma i föräldragruppen som efter många om och men erkände att hon knappt vågade säga högt att hennes bebis sov 10 timmar nonstop per natt. ”Jaha, vad skönt för dig då” sa en annan mamma ironiskt skämtsamt och himlade med ögonen och cementerade därmed känslan av att det inte fanns plats för den första mamman att prata om sin upplevelse.

Och njut-kommentarerna. Det är välmenade dumheter. Oftast säkert ren projektion: jag önskar att jag hade njutit/kunnat njuta mer. Jag har avbrutit mig 5 gånger medan jag skrivit det här för att hjälpa Knappen/avstyra upptåg. Så är det just nu. Hela tiden. Så när jag ser min granne som har en 3-månaders ligga på en filt och läsa som om det inte fanns en morgondag, då blir jag lite avis. Jag skulle däremot aldrig komma på tanken att tala om för henne att hon bör njuta. Vad vet jag, hon kanske har burit runt på skrikande bebis HELA natten medan jag sovit stocksömnen.

Jag följer fascinerat såna här diskussioner. Att diskutera graviditet/föräldraskap/nybebis verkar ofta vara minerad mark. Sällan har väl ett ämne haft så många ömma tår och varit så lätt att värdera/döma, känna sig värderad/dömd. (Menar inte att säga att du värderar/dömer men myntet har många sidor och alla är svåra att handskas med.)

Frida Gro sa...

Tack för din kommentar Sofia. Jag tror jag börjar haja grejen. Har faktiskt varit helt konfunderad.

Martina sa...

Du har rätt. Hets är dåligt! Men kanske är det inte goset man vill uppmana någon att ta vara på. Jag menar det är ju NU vi har det gosigt jag och mina barn - då de somnar med sina svettiga armar inflätade i mina, och då man väcker dem med pussar och direkt får en kropp om sin hals, eller då en femåring säger "jag älskar dig mamma", som hälsningsfras. Första tiden är ju goset bara en liten del av tillvaron, och andra saker som just läckande bröst, skräck för att råka skada barnet (första barnet särskilt), skräck för att barnet ska slutaandas,sovaförlite,sovaförmycket,skrikaförlite,skrikaförmycket osv, tar över en stor del av ens sinne. Men en sak måste jag säga. De två första veckorna med både E och G var MAGISKA. Inte för att de var så gosiga, utan för att tiden stod stilla. Det var som en totalt maxad förälskelse i livet och familjen och sig själv. En fantastiskt existensiell upplevelse som inte liknar något annat jag känt. Det minnet vill jag bevara!!
Men jag ska verkligen väga mina ord i framtiden, och sluta hetsa. För alla känner ju olika och alla har rätt till sin egen upplevelse, och få stöd i det de känner!!

Beatrice sa...

Frida... Du verkar vara en klok och klarsynt fröken! Härligt!! Kan bara säga grattis till dina observationer! Kram BeA

Lovisa sa...

...och jag vill stämma in och också gratulera till dina kloka observationer! Tack för att du bloggar och skriver så bra, det förgyller!
/Lovisa

Fiskarstugan sa...

Gud vad rätt du har! Jag blev superprovocerad av folk som sa att vi skulle passa på att njuta när Nisse var nyfödd och jag mådde ganska upp och ner. Det lät liksom som att det var som bäst i början. Och det är det inte, tvärtom. Eller inte tvärtom...snarare...både och. Himmel och helvete liksom :)
/Lisa

Frida Gro sa...

Spännande att höra att det finns flera upplevelser av detta och sätt att se på saken. Jag har verkligen varit konfunderad. Kan verkligen tänka mig att det är magiskt och himmel och helvete på samma gång. Självklart vill jag inte beröva folk deras himmel men jag vidhåller att det är knepigt att ta för givet att alla ägnar den första tiden åt att mysa.

Lovisa: Vad glad jag blir!

alfamamma sa...

Jag har en fyra veckors-bebis och tänker att folk säger så för att det är så lätt att glömma bort att njuta när allting är så nytt och stort.

Malin sa...

Det här tåls definitivt att tänkas på. Du är klurig du! Och en fantastisk Skrivare. Tack för nya tankar.

Tatiana sa...

Nu är mina söner vuxna vackra män..men inte var det bara gyllne gosmysochfanochhansfarfar att ha bebisar. Min äldste var för tidigt född och åt typ jämt. Jag var alltid trött .
När hans lillebror föddes så sov han ALDRIG och när han äntligen somnade så vaknade storebror . Så inte var det bara gos och gull.

Desto roligare var det då de blev större och vi kunde komminicera med varandra . Från när de var ett och tre år fram till nu ( och givetvis i framtiden ) så är det vanvettigt roligt att vara mamma .