Varför är det så jävla jobbigt att göra sånt man gillar?
Jag vill skriva en bok. Lever så lätt i orden, kan pilla med en text i timmar. Men det går inte, det tar stopp. Jag kan sitta på skrivbordsstolen med händerna på tangentbordet. Återvända dit efter kisspauser, spontanstädningar och långa stärkande promenader. Men det blir ingen bok. Det blir inte ett enda ord faktiskt. Det blir blogg, brev, mail, artiklar och dagbok, men det blir ingen bok.
Och så älskar jag att dansa. Men det är så skört. Binder jag upp mig på för många kurser känns dansen bara som ett måste. Jag hamnar bakom mig själv, dansar ständigt för lite och hela mitt dansväsen tar plats på listan över minus. Över saker jag inte gör tillräckligt. Och pardans, det går inte. Jag blir bara plågsamt självmedveten och jämför mig med alla andra danspar i rummet samtidigt. Stelnar till, vinglar, blänger på höfterna som bara inte kan släppa loss och ha det gött - utan som i stället låser hela kroppen.
Och baka och laga mat. Det är ju kul! Men jag blir så irriterad när det inte blir snyggt, inte smakar exakt som jag tänkt mig. Så det blir inget. Jag kör på enkla rätter och ursäktar mig innan maten ens står på bordet. Vågar mig sällan utanför nedersta kryddhyllan där grönsaksbuljongen står bredvid svartpeppar, örtsalt, basilika och timjan.
Det finns museum, restauranger, dansklasser och klubbar jag inte går till, bara för att jag så gärna vill gå dit.
Och danska. Jag älskar mina danmarkssemestrar, mina rötter där. Förstår vartenda ord, till och med på den grötigaste bondedanskan. Jag säga dem själv, men det gör jag inte. I stället tragglar jag mig fram på enkel svenska, håller mig till de få orden jag vet att de förstår. Meningarna forsar genom skallen på danska, men jag säger dem på bäbissvenska i stället. Av rädsla för att lägga betoningen fel, inte hitta sången, uttala ett D för hårt och avslöja mig som svensk. Språket blir ett onödigt hinder i mina relationer med den danska släkten, begränsar våra samtal till att vara enkelspåriga och ordfattiga. Men jag låser mig.
Ibland tvingar jag mig själv att prata danska ändå. Pressar fram meningar medan hjärtat skenar och tårarna bränner. Det är så smärtsamt att jag måste sluta ganska snart. Sitter tyst på Nörrebrocaféerna jag älskar att hänga på. Kniper ihop läpparna och skakar på huvudet när folk frågar efter vägen, trots att jag hittar nästan bättre i Köpenhamn än i Stockholm. Jag kan blaja på låtsasfranska och hanka mig fram på extremt torftig skolspanska. Men aldrig aldrig danska.
När jag väl pratar danska säger folk du lyder fuldstaendig som en dansk pige. Men det borde inte handla om att låta som en dansk pige, det borde handla om att låta som en svensk tjej som är i Danmark ibland. Det borde räcka.
Jag borde räcka.
5 kommentarer:
Du är väldigt bra på att förmedla en känsla. Jag förstår vad du menar. Jag får blockeringar när det gäller saker jag så gärna vill och kanske till och med vet att jag skulle göra bra. Det är den egenskap jag ogillar mest hos mig själv: att låta bli för att undvika att misslyckas.
Tänk vilka höjder vi skulle nå om vi slutade att hindra oss själva. Jag slutade dansa, skriva, sjunga, spela musik ja jag vet inte hur mycket jag lagt åt sidan genom åren. För att jag inte är bäst på det. Så onödigt! Borde vi inte se till att kicka detta fenomen åt sidan? Du börjar snacka dansk och jag börjar skriva!
Alltså tack Frida, så jäkla huvudet på spiken! Det är så skönt att du skriver precis så som du känner och jag bakom min datorskärm tänker "det där är ju jag, det är ju mig hon skriver om!" Vilket sorgligt nog också vittnar om att vi alla (ja, åtminstone väldigt många) tampas med samma bristande jävla självförtroende, låsta skrivfingrar, stämband och danshöfter. Precis av den här anledningen söker jag inga jobb, fast jag vet att det är det som kommer att få mig att må bra. Bättre. Och att jag verkligen skulle kunna tillföra något på en arbetsplats. Vilken som helst. För visst borde det finnas horder av människor som är mer kompetenta än jag, som kan photoshop, indesign och kan tala tre språk minsann, skriva klatschiga och nytänkande ansökningar och dessutom är jävligt snygga.
Onödigt var ordet! Ordet bäst borde raderas ur SAOL. Så även Jante. Nu är det fanimej dags för oss bra att få ta lite plats tycker jag!
Talsey: Tack för responsen! Visst är det dumt? Jag vill gå en kurs i det här känner jag.
Fatima: Så himla knäppt! Här vill jag skriva att du ju är GRYM på allt du nämner men det spelar faktiskt ingen roll. Vill du göra det ska du.
Lollo: Så himla onödigt. Tyvärr känns det som att de här blockeringarna hänger ihop med något strukturellt i samhället. Jag önskar att vi kunde förändra det. Ska vi?
Ja, det är högst strukturellt. Och en kvinnofälla. Vågade inte skriva det igår på Internationella kvinnodagen för att det skulle känts så cyniskt på nåt sätt. Men visst är det så. Och visst måste vi göra något åt det. Jag tror att vi alla är bra på att peppa våra medmänniskor och se deras kvaliteter, men helt mörkar våra egna.
En peppcirkel kanske vore något. Där vi varje gång fokuserar på en person i gruppen och kommer med konstruktiva förslag på hur hon ska hantera en viss situation eller ett beteende personen i fråga vill bli av med. Gången därpå får den personen visa vad hon har gjort av det som samtalades om gången innan, eller berätta varför det inte gick att genomföra på det uttänkta sättet. Och så är det dags för nästa person. Och så håller det på. Vi kan sätta upp små delmål för varandra eller inga alls om det känns bättre. Men jag tror verkligen för min egen del att jag behöver hjälp med att bättra på både självkänsla och självförtroende och de jag litar mest på och lyssnar mest till är mina vänner. Billigare, roligare och mer givande än vilken terapisession som helst!
Kram
Skicka en kommentar