Fråga 2 och 3 – Stockholm och frieri

Fortsättning på frågorna.

Kommer du att bo i Stockholm resten av livet?

Jag tror faktiskt det. Ser ingen anledning att flytta någon annanstans. Är uppvuxen här och de flesta jag gillar bor där. Förhoppningsvis får jag till några gästspel i andra städer dock.

Hur kom du och Chrille fram till att ni skulle gifta er? Det är så många som säger "han/hon friade och jag sa ja!" Typ. Och då tänker jag, men herregud det är ju ett jättestort beslut! Hade ni pratat om det innan? Var det ett frieri? Vem friade? osv osv. Berätta ALLT!

Först kom vi fram till att vi ville satsa på oss. Att vi trodde på tvåsamhet och på varandra. Nu låter det som att vi höll ett rådslag om saken runt köksbordet och det gjorde vi inte. Men vi har alltid pratat mycket och hållt koll på varandra. Så vi visste båda två att vi: 1. Ville satsa på att leva ihop 2. Skulle tycka att det var fint att gifta sig.

Egentligen är det ju lika bindande och juridiskt att köpa en bostad eller få ett barn. Men jag gillar ceremonier och vi var båda två sugna på att göra något fint och minnesvärt av det där stora livsvalet.

Vi hade kanske aldrig sagt det rakt ut: vi vill gifta oss med varandra. Men vi hade pratat så mycket om framtiden att det inte rådde någon tvekan om att båda ville. Och vi hade haft en väldigt lång bra fas.

I januari 2008 åkte vi till Egypten på charterresa. Själva resmålet var ganska hiskeligt men vi träffade två svenska tjejer på hotellet som vi började hänga med. Snart åt vi alla måltider ihop, badade och rökte vattenpipa på varandras balkonger. Vad jag inte visste då var att Chrille smög till receptionen och frågade om det fanns något beautiful place with a view. Like a mountain or a roof. Han hade nämligen med smugglat med sig två ringar och planerat att fria på ett beautiful place. Så blev det aldrig. Vi hade ju fullt upp med våra nya kompisar.

De enda tecknen på vad som var i görningen var hans återkommande predikningar, typ; om vi får barn måste du lova mig att bättra på ditt bordsskick. Javisst svarade jag och himlade med ögonen när han inte såg. Helt ovetande om att han hade innerfickan full av framtidsdrömmar. Men det blev aldrig av att han plockade fram dem.

I stället åkte vi hem, sade adjö till tjejerna och tog oss an vardagen. På tisdagen hade jag redan fått nog av vinterrusket och gjorde mig till genom att laga egen Tikka masala. Väntade mig applåder och vilt tisdagshångel som tack. Men Chrille kom hem från jobbet och såg jätteknepig ut i ansiktet. Petade i maten och lämnade bordet för att knöla ner kuddar i en påse. Jag hade inget överseende med sådant beteende och blev skitsur.

Då började han babbla om den lilla platån över vardagsrumstaket. Den som lovade utsikt över hela stan men krävde helt livsfarlig klättring över isiga tak. Ikväll klockan nio klättrar vi upp. Det är dags. Någon gång måste det ske, predikade han. Jag hade mojat ner all överbliven masala i platsburkar, sminkat av mig, krupit ner i mina säckigaste mysbyxor och prickat för program i tv-tablån. Så jag sa nä, klättra upp själv du. 

Det krävdes timmar av tjat för att jag skulle åla mig upp på taket, fäktandes och ylandes av dödsfasa. Där fanns filtar, kuddar, ljuslyktor och ett par gigantiska skidhandskar som jag fick ta på mig. En flaska skumpa gömde sig bakom skorstenen och plötsligt stod Chrille på knä (båda knäna, att stå på ett hade inneburit fara för hans liv) och friade. Det var en fantastisk stund. Vi satt kvar i vintermörkret till klockan elva, bölade åt livet, skrattade åt ringarna (min var så stor att den hade passat på en fet skogshuggares tumme) och drack oss fulla på skumpa. Jag glömde säga ja. Men det behövdes liksom inte.