Att pilla i bloggens navel

Jag känner mig lite ledsen över att jag inte bloggar så ofta. Målet är ett inlägg varje vardag och jag brukar hålla det. Jag vet inte varför det inte lyckas just nu. Det känns lite som att resonemangen och vardagsäventyren jag går och bär på just nu inte räcker. Som om varje text måste ha en mening och en knorr. Samtidigt tycker jag att andra bloggare som krystar in knorrar i varenda inlägg är ganska tröttsamma.

Ibland önskar jag att jag hade en dagboksblogg. Då skulle jag berätta att jag åt fet turkisk yoghurt med vindruvor till frukost, att jag har Chrilles kofta på mig och går omkring och nosar i kragen. Att min klocka gick fel och att jag därför kom en halvtimme sent till jobbet (det är säkert). Att jag är helt oproportioneligt glad för vår nya ytterdörr eftersom jag hyste ett hat mot den gamla. Ett hat som är svårt att förklara eftersom det inte riktigt grundar sig någonstans. Vem hatar en dörr liksom. (Jag).

Men sen tänker jag att det verkligen inte är det jag vill med den här bloggen. Varje gång jag faller in i dagboksanteckningar börjar det klia och reta någonstans i själen. Jag vill läsa om andras yoghurtfrukostar men jag vill faktiskt inte berätta om min egen. I alla fall inte helt knorrlöst.

Den senaste tiden har ni blivit så många som läser min blogg och det gör mig så himla glad. Det får mig också att fundera på vad det är ni vill ha, vad det är bloggen ger som gör att ni kommer tillbaka. Skulle vilja fråga er och sedan bara skriva inlägg som uppfyller era önskningar. Samtidigt vet jag att det blir bäst när jag skriver sånt jag vill.

Jag vill berätta, tycka, dra paralleller och vrida om. Och så vill jag visa bilder på mig själv där jag tycker att jag är snygg. Som den här.

Bilden är lånad av Emma. Lägg märke till min två centimeter långa hästsvans.