Min ostädade måndag

Ledsen att jag bloggar så sällan. Det har varit en tung vecka och tunga veckor är det svårt att skriva texter med substans. Jag har varit med och begravt en person som var viktigare för mig än jag förstått innan. Sen kämpade jag mig igenom en evighetshelg av jobb, feber, bultande panna och rinnande näsa. Höll i workshops med alla de självtvivel det innebär.

Under tiden har Erdoderdo-Clara bloggat om den ostädade bloggsanningen. Hon har lagt upp bilder på högarna i hallen, kladdet på soffbordet och hon uppmanar flera att göra samma sak. Jag applåderar inombords, klappar lite på mitt eget blogginlägg om saken och sneglar ut över de fjorton ouppackade väskorna som dekorerar mitt vardagsrum. Funderar på att fota min solkiga necessär. Men så landar jag ändå i samma sak som med Prata om det och kroppsbilder. Att jag inte pallar, inte just nu.

Vissa dagar kan man fotografera sitt skräp, andra inte. Vissa saker kan man prata om, andra inte. Vissa kroppsdelar vill jag fota, andra är inte redo. Jag inser att det inte bara är förlösande att sprida vardagsskimmer över bloggosfären, det kräver så enormt mycket kraft. Det är bara några få som orkar och det är där problemet ligger.

Vem pratar om övergreppet som hände i lördags? Om tårarna som föll i morse? Vem orkar fota smulorna som faktiskt gör en helt galen en måndag när precis allt är jobbigt.

Det kräver distans att prata om skräp och trauman. Både i tid och i tanken. Det är fortfarande tabu att prata om det obearbetade, det som faktiskt skaver idag.

Jag vill ändra på det. Någon dag ändrar vi på det, men inte idag.