Min comeback som artist

Man ska utmana sig själv.

Så resonerade jag tydligen när jag bestämde mig för att sjunga TVÅ låtar på en 80-årsfest i Köpenhamn. När jag var yngre sjöng jag faktiskt ganska mycket. Har inte direkt någon mustig klang i rösten men kan minsann hålla tonerna. Och dessutom klämma in lite vibrato här och var.

För tio år sedan gick jag på musikallinjen och tyckte att det var piece of cake att repa in några stämsånger med pappa inför farmors 70-årsfest. I helgen fyllde hon 80 och vi bestämde oss för att göra comeback.

Men herre, vad nervös jag har varit. Pappa bor heller inte i rummet bredvid mitt längre, utan i Västerås. Därför har repandet inneburit diverse resor fram och tillbaka mellan städerna. Dagarna innan trodde jag att vinterkräksjukan nalkades vilken sekund som helst. Magen stod åt alla håll och bullrade som en snöplog. Men det var bara nervositet.

Det jobbigaste var nästan att Chrille skulle kolla. Han känner liksom inte den Fridan som leker trubadur med pappa på lördagkvällarna. Dessutom hade jag bestämt mig för att ha på mig en helt enorm blårutig bondklänning med struttig tyllkjol under.

Jag var för all del ganska tjusig men kände mig så UTSPÖKAD när jag bylsade upp på scenen strax innan huvudrätten serverades. Och rev loss den här:



Det gick ganska bra. Rösten blev lite spetsig där jag hade planerat att den skulle vara mjuk och Nina-svulstig. Jag framstötte ett litet kräkljud på en av de högsta tonerna. Men jag gjorde det! Försöker klamra mig fast vid den känslan - och inte bondmoran som stod och kväkte inför 60 förvånade ögon.