Det jätteomständiga inlägget om klänningen jag aldrig köpte

Min söndag har varit helt strålande. Har känt mig som en sida ur Sköna hem hela dagen. Solskenspromenader med Linda, vintageshopping och brunch vid Nytorget. Min halsduk var perfekt virad, rouget oklanderligt applicerat och stövlarna nyputsade. Alla som såg oss spatsera omkring i armkrok runt Vita bergen måste ha tänkt där har vi det. Det perfekta livet.

Dagen har bara innehållit ett orosmoment. Det handlar om en Ida Sjöstedt-klänning som fanns på rea på Tjallamalla. Det fanns bara en kvar och den var i min storlek. Jag provade klänningen och den satt perfekt.

Äntligen skulle jag kunna variera min festklädsel och inte alltid bära tjugotalsklänningen jag fick på min möhippa för knappt två år sedan. Äntligen skulle jag få spatsera in på vårens fester med grön spets upp till hakan.

Jag såg framför mig hur jag för alltid skulle prata om 2011-02-06 som den strålande dagen då jag kom hem med en Ida Sjöstedt-klänning för halva priset. Att den skulle hänga med i vått och torrt och laddas med en massa fina minnen. Kanske gå i arv i flera led.

Samtidigt påminde den lite om en plastig nittiotalskreation jag bar på alldeles för många gymnasiefester. Och Ida Sjöstedt förresten, vem är det egentligen? Hade aldrig hört namnet förrän idag. 

Så jag köpte den inte. Och nu är jag skitstressad över att jag gjorde fel val. Vad säger ni? Fräck eller damig? Grunge eller Audrey? Tjusig eller fånig?

Den här fast grön:

Minus svart läppstift och trumpen uppsyn.