Känslan av havregröt

Martina skriver om lördagshetsen. Kraven på de långa krispiga frukostarna, upplevelserna som ska planeras, DN som äntligen ska lusläsas, vädret som ska fångas samtidigt som hemmet ska dammsugas.

Oj vad jag har känt så många gånger. Framför allt de perioder då jag vantrivts på jobbet och längtat till lördagsmorgonens ro. DÅ kan jag vara lycklig, har jag tänkt.

Men i stället har jag suttit vid frukostbordet med bankande hjärta. Försökt njuta och plira men i stället varit gråtfärdig av stress. Nu är livet. NU NU NU. P1 på radion och starkt te i kopparna. Hembakt bröd och ingefärsmarmelad. Det ser fint ut på bild, det ser fint ut i tanken. Men i verkligheten var allt ställt på sin spets och jag kunde omöjligt slappna av.

Så många lördagar jag tänkt spendera på åtta museum, i spännande butiker, på brunchställen, promenadstigar och i kompisars soffor. Men i stället avbokat allt, ätit havregrynsgröt och läst om en bok.

Och jag har upptäckt att det bästa är, när jag når den där varma havregrötskänslan direkt, utan att passera kravstadiet.

I morse stekte jag amerikanska pancakes, tinade hallon och åt dem långsamt med honung och gräddfil. Satt länge, länge med DN i handen och mina fötter ovanpå Chrilles under bordet. Havregrötsfeeling rakt igenom.