Jag försöker få b:na att hänga ihop

Jag är ganska nära punkten då jag börjar blogga igen. Men först ska jag och bloggen ha ett one on one där vi diskuterar syftet med hela grejen. Om det är så att vi bara försöker jaga skratt och sympati. Eller om detta är precis den kreativa ego-plats som behövs för att göra februarimörkret gladare, hålla språket flytande och ge mina idéer lite svängrum.

Och hur vi ska hantera allt det där röriga som inte bör skyfflas upp här.

Jag mår bättre. Det mesta har lugnat ner sig runt omkring mig. Men det finns små tecken. Små symptom på röran inombords.

Ett av dem är att jag sminkar ögonen för hårt. Ett annat är hur jag skriver. När jag är glad och samlad håller jag mig på linjerna, hittar ett schvung i d:na och en balans mellan bokstäverna. När jag mår dåligt springer orden utanför sina linjer och slutet av meningarna är alltid större än början.

 

Frida är rörig.

Frida är balanserad.

I mina dagböcker är det hur tydligt som helst. Texten går i schok som sidvis är ett nätt mönster och sidvis ett sotigt virrvarr. Det är ganska bra för det betyder att jag kan kolla tillbaka och upptäcka obalanser i efterhand. Se: där var jag ledsen och trött och fundera på varför. Värsta självhjälpen. Kolla igenom era egna block så kommer ni kanske att se!

Det handlar inte om att skriva snyggt. Det handlar om rytm. Och att få b:na att mötas på mitten.