2010-12-19

Det.

Jag är så glad för initiativet Prata om det. Så glad att folk äntligen berättar. Att de kollektivt räcker över skulden till dem som förtjänar den: förövarna. Kraften i det.

Så glad att övergreppen, gråzonerna, skammen kommer i fokus. Eller glad är väl fel ord. Det känns livsviktigt.

Har gått in på sidan flera gånger idag. Lämnat den snabbt igen. Funderat på om jag ska berätta om mitt alldeles egna. Tänker att jag borde, att det känns alldeles nödvändigt. Särskilt nu, när den här vågen har hittat fart och snart når sin kulmen. Att läget är helt rätt att lätta på skämsluvan och joina truppen.

Vem annars? Om inte jag, som till och med jobbar med de här frågorna. Jag, som nog har förmågan och förutsättningarna att använda mina erfarenheter konstruktivt, omvandla dem till mod och stöd. Så som jag önskar att andra ska göra.

Jag som har värsta självutlämnande bloggen. Som pekar finger åt skammen varenda dag.

Men jag förvånar mig själv, jag låter bli.

Det måste också vara okej. Man gör olika. Även vi som fortsätter vara tysta deltar i kampen.

Ni som orkar prata om det. All min respekt. Må ni förändra världen.

5 kommentarer:

C. sa...

Men såklart att det måste vara okej att inte prata om det, så länge man stöttar och respekterar. Tycker jag.

Frida Gro sa...

Tycker jag med. Skulle bara så gärna vilja palla.

Erica sa...

Och sen så är det ju aldrig för sent att prata om det. Någon dag kanske det känns rätt, eller till och med helt nödvändigt. Stor kram till dig min finfina vän

C. sa...

Men ja, det är svårt. Jag trodde inte att jag skulle palla, men gjorde't till slut. Men det måste kännas rätt också. Inte som nåt man gör bara för att man "ska".

Frida Gro sa...

E: Sant! Kramar
C: Modigt och bra gjort. Ska kolla.