Dancing on my own

Hur länge som helst. Hur länge som helst har jag velat gå på Högkvarterets filmklubb Cinema queer. Men jag hittar aldrig någon som vill gå med mig. Idag handlade filmerna om normbrytande kärlek. Tonårstjejer som är desperatkära i Tokio hotel. Och män som är kära i sina real dolls. Jag som ägnat ett helt inlägg åt real dolls!

Jag tänkte NÄE och gick själv.

Har aldrig gått på lokal själv förut. Brukar säga att jag går på bio själv ibland. Men det har bara hänt en gång. Jag var tretton och gick på Clueless för att hänga med i mina klasskamraters alla nya skämt och handslag från filmen. Gömde mig under min gröna dunjacka, åt ahlgrens bilar och tänkte det här är ju riktigt kul, det borde jag göra jämt. Övade på handslagen för mig själv i mörkret.

Tillbaka till ikväll. Jag sminkade mig ganska länge. "Elegant men obrydd" var målet. Sen borstade jag tänderna för att undvika att andas vitlöksångor på folk som eventuellt skulle vilja samtala med mig. Har inte borstat tänderna på det viset, innan utgång, sedan jag var sjutton och ständigt närde en längtan om att bli kysst.

Sen lade jag vinterkängorna åt sidan och satte på mig mina tunna i mocka. Man kan inte gå på krogen ensam i vinterkängor resonerade jag.

Planerade hur jag skulle ta mig in i lokalen. Välja stol. Kanske köpa en öl. Tog med bokklubbsboken för att gardera mig mot långa, ensamma pauser och såg framför mig hur jag skulle sitta helt trygg i ljuset från en av rokokolamporna, läsandes, sippandes. När jag närmade mig den rosa neonskylten ovanför dörren var jag riktigt upprymd. Och impad, av mig själv.

Allt flöt på. Jag känner en av klubbarrangörerna och hon tog sig tid. Vi diskuterade konsten och filmen och i ögonvrån såg jag flera ensamma besökare. Allt gick smärtfritt förutom en påstridig man som ställde sig för nära och upprepade vilken jävla film vilken jävla film i flera minuter.

Jag satt där för mig själv och skrattade åt tonårsvrede och plastdockor med löstunga. Nöjd. Trygg.

Det finns ingen dramatisk twist på den här historien.