Ståupparn.

Igår träffade jag mina kloka och kära vänner Linda och Fatima. De hävdade enstämmigt att jag skulle passa utmärkt för två olika nya yrken. Det ena är stå upp-artist. Jag hade just spelat upp en liten scen om dagens vedermödor. Och då visade det sig att inte bara en av dem, utan båda två kommit fram till att just stå upp kan vara en lämplig bana för mig att slå in på.

Jag har varit grymt mallig över det hela dagen. Visst har jag själv snuddat vid tanken förut, tyckt att jag faktiskt får till det ganska ofta. Och jag gillar ju att hålla spexiga tal. Började spåna lite på entréer och skämt. Anekdoter att hotta upp och gångstilar att härma. Bara tanken fick mig att skratta högt och det är ju ett gott tecken.

Men jag blev snabbt nedplockad på jorden. Först presenterade jag idén för min kollega. Hon tystnade, sköt upp glasögonen på näsan och betraktade mig länge. Sen sa hon: Alltså. Jag tror att man måste vara ganska hård och tuff. Och så boxade hon lite i luften framför sig.

Mycket kan man ju säga om mig men hård och tuff tillhör väl inte mina tydligaste karaktärsdrag. Jag skakade ändå av mig hennes reaktion och delade med mig av planerna till Chrille i stället. Men han blev också tyst och liksom vägde orden noggrant innan han började prata igen.

Då hade jag redan fattat att det var ett negativt besked som väntade, så jag poängterade snabbt att jag faktiskt är ganska rolig innan han hann sticka hål på mina nya drömmar. 

Alltså. Du är mer härlig än rolig. 

Det fick avgöra saken. Man kan ju inte stå på scenen och bara vara härlig.

Jag får helt enkelt välja mina vänners alternativ nummer två: att bli krönikör. En härlig.

 

Bildkälla