Just nu klamrar jag mig fast vid en tekopp i soffan och önskar att den här dagen ska vara för evigt. Jag har redan somnat om flera gånger, ätit världens långsammaste frukost och virat in mig i filtar. Drar runt i lägenheten som en beduin.
Och så vill jag säga lite mer om den här duktigheten. Den som bland annat leder till att jag gör upp plus och minus-listor inombords som sällan eller aldrig landar på plus. Jag känner nog inte en enda tjej som inte går runt och släpar på duktighetsvåndan. Och jag tänker att vi kanske kan börja hjälpa varandra.
Förut stod det i min bloggbeskrivning att den här bloggen handlade om att bli stressad av andra bloggar. Jag tog bort den meningen men borde kanske lägga tillbaks den igen.
För vem blir inte stressad? Av det skira ljuset på alla bilder, de lyckade middagsbjudningarna, de ständigt hånglande paren, de krispiga blomvaserna, snygga frukostarna och välstrukna kläderna. Eller är det bara jag?
Jag har full förståelse för att inte alla vill skriva blogginlägg och bedrövliga måndagar, knarriga relationer och tunga tonårsminnen. Man använder bloggandet till olika saker.
Men en del bloggar känns liksom så duktiga ultra deluxe extra plus. Världar där ingen någonsin är trött, alla restauranger serverar god och prisvärd mat, goda vänner står på kö, bröden blir höga och saftiga och där inga trampdynor blir trötta av skyhöga klackar.
Plötsligt tävlar jag mot någon som är ständigt tränande, bakande, hånglande, älskande, resande. Jag blir inte inspirerad, jag blir stressad.
Jag saknar nyanser.
Så jag försöker vara en av dem som ger dem. Visst komponerar även jag en snygg bild av mitt liv här på bloggen. Men också:
- Under tre år jobbade jag 80 procent och var ledig varje fredag. Hade alltså tre dagars helg. För att jag ville och behövde, för att det gick. Och för att vara glad.
- Jag har helt slutat sminka mig på vardagar.
- Hjälper surdegen på traven med hjälp av jäst.
- Faktiskt har jag slängt alla mina surdegar eftersom jag glömt att mata dem och låtit dem ruttna i sina burkar.
- Känner mig som allra snyggast i huvtröja.
- När jag reser är jag livrädd för turistfällor och restauranger som visar sig vara halvhjärtade och serverar torr kyckling. Inte för att jag är besatt av mat utan för att jag är så rädd att välja fel. Slösa bort chanser till perfektion.
- Min största skräck när jag skriver ett blogginlägg är att det ska verka koketterande eller innehålla för många jag. Och jag tar det väldigt hårt när jag försvinner från folks blogglistor.
Jag tänker att de där nyanserna är ett av mina sätt att vara feminist på.
Bild: Kappahl
13 kommentarer:
Som sagt var: JAG ÄLSKAR DIG!
Och jag älskar den här bloggen. Du skriver mitt i prick i varenda jäkla blogginlägg. Det är inte bara du. Jag blir också sjukt stressad av alla bloggar. Men mest irriterad. ATT DOM ORKAR. Tänker jag. Fult jag vet. Sedan tänker jag oj vad mycket tid det måste ta för dem att göra bloggarna. För ja, de GÖRS. Och för det tredje brukar jag tänka "hur hade min gårdag sett ut om jag hade en typ Elsa Billgren-blogg?". Jo såhär:
"Jag och kocken (eller ngt annat coolt smeknamn, typ "hästen" eller något) vaknade och låg kvar och hånglade jättelänge (läs knullade i tre min. För det måste väl vara knulla de menar när de skriver hångla, ELLER?). Åh vi har ju tagit semester idag! Bara för att njuta av vår nya våning. ÅHHHHHHH det är så ljust, lägenheten badar i solljus (här illustrerar jag med tusen photoshoppat fixade bilder men egentligen gillar jag inte ens ljusa lägenheter. Mörkt ska de va. Så inte dammet syns). Vi åt en lång härlig frukost med PERFEKT KOKADE ÄGG. Sedan gjorde vi en ROADTRIP till ikea. Så skönt att göra såna här "vanliga" saker ibland. Vi åt handtrillade köttbullar (ny jättesnygg bild). ÅH KÖTTBULLAR. Sedan åkte vi hem igen och myste i vårt nya gemensamma hem. ÅH DET ÄR SÅ FANTASTISKT ATT VARA SAMBO (läs: bråkade och tänkte "vad har jag gett mig in på"). Där, badandes i solljuset, gick jag runt med raggsockorna på som mormor stickat (ny fräsig bild på mina fötter i raggsockor) och filurade över var tavlorna skulle sitta. Sedan åt vi ett mellanmål inspirerat av New York, pizzaslice och chips. VILKEN HÄRLIG DAG!
Ja... sen känns det lite bättre. :)
Håller helt med dig. Vet egentligen inte om mitt besatta blogg-läsande skänker mer glädje än ångest... egentligen...
För ens eget liv hamnar ju så lätt i en gråful blaskig vardags-skugga i jämförelse.
Undrar också hur de hinner... och vad de hade gjort med sin tid om inte internet och bloggar fanns? :)
M: hihi! Hästen!
T: Precis! och hur konstruktivt är det att känna sig gråful.
Men hörni. Jag är så rädd för att för lägga för mycket skuld på de här bloggarna. På sätt och vis förstår jag varför de gör som de gör. De spelar på grejer som går hem. Och det finns anledningar till att de går just hem. Strukturer, makt och allt det där.
så bra!
Fortsätt!!
Haha! Maries perfekto-inlägg!
Men det är säkert så som du sa; det går hem. Man vill drömma om att ha det så. Eller så får man gråpanik.
Jag får mest det sistnämnda. Jag är själv ganska dålig på att skriva om tunga/tyngre saker, tror jag iallafall. Men de inlägg jag väljer att inte skriva är inte för att jag vill upprätthålla en bild av mormors raggsockor utan av respekt för de i min närhet som verkligen är inblandade, tex A. Och för att bla min mamma läser bloggen.
Det är svårt att tro på någon som alltid är glad.
Jag tycker du är grym!
Jag förstår stressen. Men men har ett ansvar för sig själv.
Välj vilka bloggar ni läser. Det är ingen som tvingar er.
Varför bry sig om andras bloggvärld?
Onödig energi att klaga på andra.
Sen finns det faktiskt människor som är lyckliga, eller väljer att endast dela med sig av guldkornen.
Det måste också vara alldeles OK.
S: Jag tycker att din blogg hör till en av de mer nyanserade. Det handlar ju inte om att släpa fram varenda grå tanke man har. Tycker det kan räcka med att en sko skaver eller att en tisdag är trött. Och tack för berömmet!
Jag tror jag är för realistisk. När jag läser dessa bloggar så tänker jag att de som har den finaste ytan i sina hem är de som har de största problemen... ;-D
Tack snälla Frida, det tar jag som en fin komplimang :)
1. Sluta stressa upp dig över vad andra människor du inte känner gör/bloggar om.
2. Missunna inte andra deras lycka, även om det så bara handlar om att de bakat det perfekta brödet eller haft den perfekta middagsbjudningen.
Kan bara hålla med dig! Jag tog upp en liknande diskussion i min blogg för några veckor sedan. http://annaama.wordpress.com/2010/12/03/pa-bloggens-grona-angar-och-skimrande-sno/
Fick mest positiva reaktioner men även någon negativ.
Naturligtvis har alla "rätt" att måla upp vilken värld som helst i sin blogg, så länge man inte skadar någon annan genom sina osanningar. Och då ska det ju gå bra långt.
Men visst kan man reta sig!
De kommentarer ovan som säger att man inte ska bry sig tycker jag är lite sorgliga. Att gå genom livet och bara välja ut det man gillar och inte bry sig, inte ha synpunkter, det känns för mig väldigt torftigt!
Sofia: Jag tänker att detta inte handlar om missunnsamhet utan mer prestationsångest och osäkerhet. Vad tänker du om det?
Annaa: Vilket grymt inlägg! Jag satt och nickade mig igenom det. Glad att vi är fler som försöker att reagera på saker i bloggvärlden utan att göra det på ett hånfullt sätt.
Jag tänker att folk bör lära sig att inte känna stress över att andra skriver om hur bra de mår. Det är stressen och ångesten hos de osäkra ska bort, inte de positiva bloggarna.
Innan bloggarna fanns fortfarande klassens populäraste, tjejgänget på skolan som verkade vara så perfekta, stjärnorna som kunde sjunga och dansa och alltid vara snygga.
Vart vi än vänder oss kommer det alltid finnas någon som är lite "bättre", och det är något vi bör lära oss att acceptera.
Skicka en kommentar