2010-10-13

Fråga 4-5: städer, empati och relationslik.

Jag ligger och febersnorar i soffan. Och passar på att besvara några frågor. Det är galet kul. Men samtidigt börjar det skava lite, jag är inte alls van vid att vräka ut mig såhär inför en skara som inte berättar ett ord tillbaka. Jag är ingen artistman egentligen, okej?

Var skulle du vilja bo om du inte bodde i Stockholm?

Hmm, svårt. Jag är ju så svag för Köpenhamn, men jag vill inte bo där. Prövade i några månader 2001 men motsättningarna och rädslan för "de fremmede" tärde på mig så mycket redan då. Malmö kanske? Ellen någon mindre stad i Sverige. Men i så fall måste någon/några jag tycker om också bo där. Det är viktigast av allt.

Vad skulle du vilja arbeta med om du inte arbetade med att skriva?

Som kurator/psykolog/terapeut. Jag sökte faktiskt en psykologutbildning innan jag sökte journalistutbildningen, men jag kom inte in.

Eller författare, men det känns lite knepigt eftersom uppenbarligen inte kan förmå mig själv att sitta och skriva längre, sammanhängande texter oftare än vart tredje år. Ingen hållbar karriär med andra ord.

Vilken är din bästa egenskap?

Empati kanske. Att alltid titta utanför mig själv och se folk. Både dem jag älskar och dem jag inte känner. Någon slags drivkraft som alltid har fått mig att välja yrkesvägar som inte bara ger mig pengar. Utan som jag tror påverkar världen i en positiv riktning.

Jag tror att den kraften kommer hemifrån för hela mina familj har "rädda världen-jobb" på olika sätt. Både jag och min bror jobbar ideellt med att stötta utsatta personer. Det är jag väldigt stolt över.

Sen vill jag understryka att jag absolut tror att man kan bära på den egenskapen utan att nödvändigtvis praktisera den på jobbet. Det finns helt säkert mäklare och arkeologer med empati och solidaritetsglöd också.

Chrille till exempel, är proppad av medmäsklighet och han jobbar som platschef på ett byggföretag.  Men han lägger alltid lite extra tid på de där ängsliga familjerna som har mögel i källaren och ringer honom med gråt i rösten. Använder lunchen till att sitta i deras kök och förklara procedurer i detalj, gläds åt deras lättade leenden när de skiljs åt. Och när han jobbade som snickare brukade han städa efter sig varje kväll, trots att det inte ingick i betalningen. Bara för att kunden inte skulle behöva trampa runt i sågspån.

Okej, nu var det mig själv jag skulle fokusera på, typiskt.

Men: att se det. Se Chrille. Och lägga märka till utsattheten hos människor och känna att den angår mig. Det är nog min bästa egenskap.

Vilken är din sämsta egenskap?

Här kommer jag självklart på en hel hög. Men vafan. Jag tar den här:

Jag blir absurt fäst vid folk. Det kanske låter charmigt men det är det inte alltid. Jag kommer liksom inte vidare. Går och tänker på människor som försvann ur mitt liv för åratal sen. Folk som kanske till och med gjorde mig illa.

Jag har en garderob full av personer som jag en gång har fäst mig vid. Gamla kursare, ex, folk jag träffade på resor i gymnasiet. Och jag kan inte låta bli att öppna dörren dagligen för att frottera mig med gamla relationslik. Det är inte särskilt konstruktivt, snarare onödigt ch energikrävande. Värst är det såklart med de oavslutade relationerna. Eller de som slutade dåligt. Jag kan fastna i sådana tankar; tänk om jag träffade henne på gatan vad skulle jag säga då? Eller tänk om jag skulle skicka ett facebookmeddelande till honom? Tänk om hon läser just det här blogginlägget, undrar vad hon tycker?

En del är jag inte ens intresserad av att ha i mitt liv längre. Vissa blir jag irriterad av bara tanken på att ta en kopp kaffe med dem. Men det är som att alla de som någon gång tagit sig in i mig, för alltid hänger kvar.

Jag har aldrig förstått dem som säger att gammalt är gammalt. Som inte berättar något alls om sina gamla relationer för sina nya. Som säger just det, den där gamla kärleken, den hade jag glömt.

Ibland har jag tänkt att jag hade behövt strula runt lite mer innan jag träffade Chrille. Att jag har missat någon slags viktig del av ungdomstiden, den där valpiga, tokfestande. Ligga lite med främlingar. Korta, lekfulla relationer till höger och vänster.

Men sen inser jag att det aldrig hade funkat. Jag hade varit ett vrak.


Dessutom kräks jag av vin. 

4 kommentarer:

Marie Larsson sa...

Å vad jag känner igen mig mycket i vad du skriver. Tack för att du formulerar det åt mig.

Och vad hade jag tänkt mig kunna jobba med om jag inte var kurator? Journalist.

Kram!

Frida Gro sa...

Psykologi och journalistik är väldigt besläktade yrken. Det har jag läst å flera ställen.

Och du är typ journalist i mina ögon. Väntar bara på att få se din första krönika. Ditt första rasande reportage.

och härligt att du känner igen dig! det känns bra.

Kulturkoftan sa...

Ja, Marie for krönikör!

Och Frida. Gud va fint, den där garderoben. Igenkänning!

Marie Larsson sa...

Vad fina ni är. Men jag kan ju inte ens formulera ihop en bra kommentar nuförtin.

Jag hejar på er istället!