Vad som hände för fyra år sedan.

I natt förändrades Sverige. Det är sjukt sorgligt. Men mycket kan hända mycket på fyra år och det vill jag illustrera genom att berätta vart jag själv var för fyra år sedan. En läskig historia som knappt någon vet om.

Jag hade bara jobbat som journalist i några månader och bevakat "min" kommun i en vecka (aldrig satt min fot där förut). Var väldigt osäker på vad det innebar att bevaka valet. Hur bevakar man ett val liksom? Alla andra journalister på jobbet babblade om valvakor och potentiella kommunalråd som om de aldrig gjort annat. Själv gick jag mest runt med en hård boll i magen men låtsades som ingenting.

Blev ihoptussad med en fotograf på söndagskvällen och åkte ut till kommunen vars val vi skulle bevaka. Klockan tolv på natten skulle alla texter vara klara. Vinnarna porträtterade och förlorarna citerade. Jag hade listat ut att min valvaka skulle äga rum i kommunhuset. Försökte se världsvan ut när jag klev in i salen. Den var tom. Klockan blev tio. Lokalen var fortfarande tom. Den blev elva.

Fotografen började skruva på sig. Inga vinnarbilder i sikte. Till slut hittade jag en tjänsteman som berättade att siffrorna skulle bli klara först vid klockan två på natten. Då kunde vi kanske vänta oss en vinnarfest i lokalen, men bara kanske.

Jag hade alltså slösat två dyrbara bevakningstimmar på en öde lokal som nog skulle fortsätta vara öde hela natten. Såg framför mig hur alla mina kollegor redan hade återvänt till redaktionen, sprängfyllda med valstoff. Själv hajade jag fortfarande inte vad och vem jag skulle bevaka. Och klockan närmade sig deadline.

Halv tolv bestämde jag mig helt sonika för vilka som var valets vinnare och som därför skulle posera på vinnarbilden. Inte för att siffrorna på något sätt var klara, utan för att jag var spyfärdig av stress och deadlineångest. Det fick bära eller brista. Jag fick tag på kommunalrådet på telefon. Han fyllde visst femtio och hade fest. På något sätt lyckades jag bjuda hem oss till hans vardagsrum. Naturligtvis åkte vi vilse.

Kommunalrådet var salongsberusad och roade sig med att vara nedlåtande mot oss inför hela sin släkt. I bakgrunden sprang hans fru runt och städade undan alla spritflaskor som inte fick synas på bild. Vad är du för en opåläst liten murvel, upprepade den glade 50-åringen gång på gång, oavsett vad jag frågade. Blicken hade han fäst i skrevet på fotografen, som klättrat upp på en diskbänk i ett desperat försök att ta spännande vinnarbilder. Jag hörde hennes suckar medan kommunalrådet drällde skumpa över både soffan och mig. Fyllde blocket med osammanhängande meningar och ville bara försvinna.

Klockan två var vi tillbaka på redaktionen, efter en bilfärd i 150 km/h genom hela stan. Jag var så stressad att jag först inte fick ur mig ett enda ord framför datorn. Knölade ur mig ett svamligt referat med nyhetschefen hängande över axeln och klockan fyra satt jag i en taxi hem. Övertygad om att jag just åstadkommit världens genom tiderna sämsta valbevakning. Vaknade med jordskredsångest och var sjukskriven i en vecka. Skrev i min dagbok; jag kan aldrig mer gå tillbaka till redaktionen.

Men det gjorde jag. Jag jobbade där i tre år till och insåg till slut att man får vara nybörjare. Man kan säga jag vet inte hur man gör det här. Jag blir fortfarande lite kallsvettig när jag tänker på den där valnatten men jag inser att jag gjorde det bästa av en helt absurd situation.

Och att jag nu, bara fyra år senare, aldrig skulle låta någon som han starta ett jordskred.

Bild: Jesper Waldersten. Såklart.