Melankolin

Chrille är bortrest. Och därmed är ordningen bruten här hemma. Jag har bakat rustika baguetter mitt i natten, glömt bort att äta nästan alla måltider, fastnat framför hiskeliga repriser av Fångarna på fortet och ömkat mig ganska mycket. Staplat soppåsar i hallen. Planerat att gå på Fotografiska eller kanske på bio, ensam, men inte gjort det. Funderat på saker som: vilka bryr sig egentligen om mig? Och: vad skulle hända om jag bara låste in mig här och bara stängde av allt. Skulle det märkas?

Sånt.

Det är ganska plågsamt men jag intalar mig att det är nyttigt. Det är det nog. För sen ringer en vän och vill fylla sin kalender med mitt namn. Linda sms:ar från New york att hon har fått det där drömjobbet som hon har förtjänat i kanske hundra miljarder år och jag spricker nästan av stolthet och lättnad. Bror min räddar världen nere i Malmö och hans röst glittrar när vi pratar i telefon. Bär en övertygelse som ger mig energi att resa mig ur soffan och plocka disk. Chrille skickar en kakig bild på en strand och mamma kommer över på frukost. Och allt känns väldigt mycket.

Den där vassa gränsen mellan att vara ofrivilligt och frivilligt ensam. Att våga vara där.

På MOMA i maj.