Frida Gro

Lördagmorgon. Ja vi kallar den det trots att klockan snart är ett. Chrille har precis somnat om i soffan och jag ligger och trycker mig mot hans rygg, läser bloggar på telefonen. Andas försiktigt för att han inte ska vakna.

Det finns något majestätiskt i att ligga såhär, framför allt efter en ganska tjafsig vecka. En vecka då han kallat min nya korta frisyr för tantig. Då jag vrålat om alla teaterföreställningar och konserter vi aldrig går på, allt LIV vi missar. Då han kontrat med att för hundratusende gången påpeka hur lite jag fixar hemma. Då han nästan VÄST att jag minsann inte har skurat toan på MÅNADER och jag inte haft något försvar kvar utan bara vänt ryggen till och borrat in fingrarna i mitt korta hår.

Det blir så ibland. När man har köpt en lägenhet som skulle vara nyrenoverad men som visar sig vara så knepig att den kommer att ta typ ett ÅR att fixa. När man plötsligt ser ut som ett dagisbarn i nacken, har jobbat omlott med varandra i flera veckor och får kollektiv huvudvärk av alla debatter inför valet.

Jag ville skriva något om kärlek. Om fumliga fingrar, våta, nya kyssar och första gången man skriver puss i SMS. Sånt. Men så ligger jag här. I en mjuk morgon bland allt det hårda. Och kan inte definiera kärlek bättre än precis det här.