Vad tycker ni om mys? Jag gillar känslan av ordet men tycker samtidigt att det är lite jobbigt. Lite mjölkigt, mesigt. Folk fredagsmyser. De myser i barer, på ängar men också i bilen när det regnar. Jag har hört människor kalla sex för ett härligt mys. Och samtidigt: ofta berättar folk om halvlyckade kalas/resor/middagar genom att säga det var mysigt men... - och redan vid det där myset anar man att berättelsen kommer att innehålla lite misär. Att det var livsavgörande, inte euforiskt, inte kittlande eller kiknande. Lite skavigt, men mysigt.
Just nu svämmar Facebook över av mys. Det är höstmys, bebismys, middagsmys, semestermys och vardagsmys. Husmys! Svampmys!
I morse hade någon fotat rakt ner i sin frukostmacka och fick genast kommentaren mmm mys! Själv blir jag alltid lite orolig när nyblivna föräldrar bombarderas med uppmaningar att passa på och gosmysa. Alla gillar ju inte att gosmysa. Och en del har inte sinnesnärvaro nog att mysa den första tiden, inget konstigt med det.
Jag får höra ibland att jag är en mysig tjej.
Och jag funderar på om myset i sig är lite prestationsladdat (kolla vad Zoila tycker om fredagsmys till exempel). När man ska fylla varje ledig stund med mys. Vara mysig som person och gärna spela mysig musik.
Folk använder ju samma ord för när de äter tacos med ungarna som för en tjock gammal kofta - och för stunderna de ligger med varandra.
Eller är det förlåtande? En regnig födelsedag behöver inte vara misslyckad - den kan vara regnmysig. I en tid då vi jobbar i kapp med varandra och använder vår lediga tid till att hetsa med träning och Raw food. Då kanske vi behöver dra på oss gummistövlar, samla håret i en flottig tofs och kvalificera den tiden som mys.
Men hörni, ändå, har det kanske gått lite inflation i mysandet?
Och vad fanns innan myset? Fröjd? Och vad heter mys på engelska.
Sånt tänker jag på.
1 kommentar:
Jag tycker att "mys" blivit en sorts folkhemsfascism. Man måste "mysa" jämt.
Jag vill inte. Jag tänker inte.
Skicka en kommentar