Skriva om eller skriva nytt

För några år sedan började jag skriva en bok. Jag var ledig en dag i veckan för att skriva och på kvällarna gick jag på författarskola. Två tredjedelar av boken blev färdig, sen tog kraften slut. Framför allt tröttnade jag på den extremt omständliga ton som jag använde i början och som färgade minst hälften av texten. Jag minns att jag ville att varje mening, varje formulering skulle vara unik. Helst vara lite fel, grammatiskt, men hållas ihop ändå av känslan. I min bok skulle minsann ingen rycka nonchalant på axlarna eller le glatt.

På samma manér skrev jag också i min blogg på den tiden. Det var väldigt tröttsamt, både att läsa och skriva.

Jag slutade att åbäka mig efter att ha läst MajGull Axelssons bok "Rosario är död". Hon är en bra författare men hade visst också unika meningar-komplexet när hon skev den. Efter fyra hundra sidor proppade med meningar som musiken forsade ut från barerna och bildade floder av ljud, fick jag en tankeställare. Insåg att det kanske är en journalistgrej. Insåg att min egen text inte bara är mastig, utan helt omöjlig att ta in. Det gick trögt att jobba om den. Det är liksom inte så roligt att räta ut meningar som jag har använt timmar åt att knöckla till.

Riktigt hur torftigt det är att läsa mina egna alster från den tiden märker jag först nu, när jag vecklar upp dokumenten och försöker bygga vidare på dem. Huvudpersonen bär på känslor som magra kycklingar mot bröstet. Allting skaver konsekvent och hennes pojkväns karaktär är väldigt luddig. Egentligen får man inte veta mer om honom än att han har lena överarmar och en stor röst. Stor röst?!

Ibland får de ihop det, huvudpersonen och hennes kille. Men de scenerna är så tillknöcklade att det stundtals är osäkert om de är på skogspromenad, jobbar med textiltryck, eller faktiskt knullar.

Och så blir jag så irriterad på huvudpersonen. Hon är velig, skör, lättpåverkad, för ung!

Nu sitter jag här, med den största textmassa jag någonsin skrapat ihop och velar mellan att göra en helrenovering eller börja om helt.

Det lutar åt det sista.