Kura på.

Han gömmer näsan i sin pappas halsgrop, trycker sin lilla ettårskropp mot den stora pappakroppen. Ligger så, alldeles stilla och spejar. Hör våra röster genom varm bröstkorg. Han är ett år och vill helst kramas i gungan när han är med sina föräldrar på lekplatsen. Vira in sig i jackor och kroppsvärme och kolla när de andra leker. Jag är tjugosju och känner att vi klickar.

När jag var liten (men för stor för napp och vagn) drömde jag alltid om att få åka barnvagn. Ligga under regnskyddet och titta ut över världen. Ibland hade jag svårt att sova på kvällen. Då brukade pappa säga att jag skulle tänka på den finaste stunden jag kunde komma på. Jag föreställde mig att jag låg nerbäddad i en tågvagn, formad som en stor glasbubbla. Bakom glaset låg jag och spanade över stjärnhimlar och ängar som tåget körde förbi. Om jag riktigt ville lyxa till fantasin lade jag till en kopp varm choklad som jag kunde smutta på under resans gång.

Tryggheten. Och mest av allt: kravlösheten. Att inte prestera. 

Fortfarande idag vill jag ha just det där. Jag behöver kura mot Chrilles bröst. Gömma ena ögat mot hans hals och spana med det andra mot tv´n. Jag prioriterar det ofta framför att gå på konserter, utställningar, träffa vänner och nya, träna min kropp, uppleva sånt som är på riktigt. I stället ser jag programmen avlösa varandra, fastnar konsekvent i de mest banala serierna. Känner mig dum. Skäms för hela grejen. Tänker att jag förlorar tid, kreativitet och upplevelser genom att ligga där och kura. Förlorar liv.

Ettåriga N får mig att tänka på det. På oss. Vi som tar skydd och rekar lite innan vi sätter igång och presterar. Vi som har långa startsträckor. Som kurar och spanar. Jag vet att det inte bara jag och N som funkar så. Och jag tror att vi är många som ständigt försöker att ändra på oss.

Jag firar midsommar med N, han tittar försiktigt på gästerna genom sin mammas hår, klämmer in sina små armar under hennes. Framåt kvällen vågar han knata i cirklar runt oss, undersöka spadarna i sandlådan, visa mig en gren han hittat. Och så tänker jag på hur mycket kraft han kommer att ägna åt att försöka sluta vara som han är. Åt att stålsätta sig och stega ut i sanden innan han är redo. Skämmas för kuret, gå på konsert när han egentligen vill värma örat mot någons bröst.

Hur det inte är värt det, alls.