Ge mig.

Jag har hittat lägenheten jag vill leva och dö (och eventuellt föda barn) i. Den är liksom glad och lite busig. har en smal balkong med vatten utanför som kluckar och en kvällssol som glittrar i det. Krypavstånd till gymmet (tänk! nu ska jag börja gymma!), massor av tunnelbanor och bussar, apotek, bibliotek, vitsippsbackar och vinängar. Stadsångor och kluck i bästa blandning. Den är perfekt.

Mäklarn säger att vårt högstapris är långt under säljarnas lägstapris. Men ändå. Jag kan inte låta bli att flytta in i huvudet. Möblera, bjuda till kalas och läsa på balkongen med glittret i ögonvrån. Jag tror att jag skulle kunna skriva där. Och börja joxa med surdeg igen. Komma i tid till jobbet, göra saker på vardagskvällar. Kanske överraska mamma med en supé en tisdag. Steka pannkakor till grannbarnen och starta en kulturförening. Kanske börja klättra.

Det finns inga gränser.

Och fiska. Och fota.

Bildkälla