Om vackra pennskrin och att gå sönder i Central park.

Det här inlägget har jag skjutit på att skriva i åratal. Åratal. För att det är så tjatigt, så självklart och samtidigt uttjatat. Men nu skriver jag det. För att det slår mig dagligen, som en kratta i huvudet, det här med rollerna.

Som vanligt var det tv´n som triggade igång mig. Programmet Kniven mot strupen. Tjejen som ägde restaurangen i veckans avsnitt var genialiskt sminkad, vacker, go mot gästerna och log bländande även när programledaren kallade maten för bajs. Men hon kunde inte öppna en vinflaska. Inte skilja på olika såser och framför allt inte driva restaurangen med vinst.

Ägarinnan fick en tragisk men lustig roll i programmet. Ojojoj, ikväll kan hon inte ens HITTA vinöppnaren, skrockade programledaren och talade till henne som ett barn. Och precis som i liknande program som gör besök i verkligheten (Lyxfällan, Sveriges värsta bilförare och ja, alla realityserier) slogs jag som tittare av att hjälp, hur kan hon vara så korkad. Bruden har ju verkligen NOLL KOLL.

Nej, det har dom nog inte, tjejerna på tv. Dom har nog inte fått lära sig. Inte uppmuntrats till att lära sig. Nej, inte ens förväntats lära sig.

Som barn har de nog fått pennskrin i julklapp som är glittriga och läckra men för korta och totalt oanvändbara för pennor. De har ju fått ritblock och pärlor också men alltid, alltid den där grejen som är vacker men totalt värdelös. Såpbubblegrejen som inte kan blåsa bubblor, barbiebilen med hjul som inte kan rulla, jojon som inte kan joja. Medan det viktigaste kriteriet för deras bröders julklappar är att de FUNKAR. Att bilen rullar skitsnabbt och jojon spinner.

De har sällan fått uppskattning för annat än sina tjusiga kläder, välflätade hår och sin förmåga att hjälpa till. Deras bröder har fotograferats när de rusat över bandyplaner, fångar stora fiskar och klättrat upp i höga träd. Men för tjejerna på tv räckte det med att sitta. Och le fint, det är viktigt att hitta ett fint sätt att le. 

Tjejerna på tv har aldrig öppnat en vinflaska. Men de har lärt sig att försöka bara litegrann, sen leende lämna över jobbet till killarna som fått demonstrera sin styrka och teknik. Sin förmåga att lösa situationen. Det är tjejernas viktigaste lärdom, att behaga, men utan att det märks.

Bli tekniska proffs i sängen, men låtsas som att det är killarna som är det. Åma och yla, men inte krångla. Hitta den snabbaste vägen till killarnas klimax, men inte till sitt eget. Och ändå ge killarna äran för det makalösa sexet.

Tjejerna på tv lägger mer tid och pengar på sina pennskrin (men nu innehåller de smink och plattänger i keramik) är deras bröder lägger på sina iphones. De har mobiler som är snygga men som inte funkar. Det enda de kan göra för att inte inkräkta på killarnas revir, för att inte utmana dem, riskera att kallas okvinnliga eller rentutav radikala. Det är att hålla sig till områden där de kan fortsätta vara snygga och behaga, utan att det direkt märks. Ta hand om. Och då är vårdyrket jättejättebra. Och Lärare. Servitris, dagisfröken, städerska, frisör och soctant. Och det där med uppmuntran, förväntan, den syns på lönen nu. Jättejätteviktiga jobb och elva tusen efter skatt.

Sånt här vill jag skriva, skrika, tjata om. Men i stället fyller jag mitt pennskrin med smink och blonda slingor för flera tusen. Jag vill ge Chrille magi i New york och jag är vacker. Men på vår bröllopsdag går jag sönder i Central park. Jag gråter bort allt smink. Gråter för att jag går under av prestationsångest, ångest över prestationer som inte ens ska märkas. Skönhet och upplevelser som ska verka självklara, trots att jag suttit i månader med googlemaps och planerat precis hur vi ska promenera i parken för att uppnå bästa magin - och vad jag ska ha på mig då.

Och det är ju rollerna. Inte att Chrille gett mig de där kraven. Han sätter mig på sin schal i Central park och skalar av dem, ett efter ett. Sen har vi en helt magisk dag och i toppen av Empire state building är jag gråtmosig, inte fabulous som jag hade planerat.

Och sen ler jag inte med glansiga läppar och överlämnar kartan till min man, jag lär mig systemet med avenyer och kvarter och tar själv kommandot hela resan. Och det jag vill komma till med det här inlägget är att det inte är självklart. Att det aldrig går att vila i att det är uppskattat att bete sig så.

Och att restaurangägarinnan självklart hade kunnat, om hon bara hunnit öva.