NYPD state of mind (part 1)

Det finns så mycket jag vill säga om New york att jag inte vet var jag ska börja. Vad jag ska välja. Hur jag ska vinkla. Vad jag kan konstatera. Jag vill till exempel berätta om:

Hur kära amerikanerna verkar vara i sina poliser. Och hur kära poliserna verkar vara i sig själva. De poserade med sina schäfrar på navyblå reklamskyltar, jagade fulla kids i olika realityserier där de omväxlande skrek Im in charge och You do what I say or you go to jail young man. De åkte sportbil, jeep och moped, häckade på tunnelbanestationer, gick noga igenom små tanters (fast mest mörkhåriga mäns faktiskt) väskor i jakt på bomber, lurpassade i toppen av lyftkranar på Times square och överallt kunde vi läsa deras slagord: professionalism, integrity, respect. Säkert omsorgsfullt framsållade på en långhelgskonferens med en massa sportbilspoliser som bröt arm, åt buffé, gjorde gruppstärkande övningar och skanderade lets serve this country. Tänkte jag.

En polismoped vaktar Central park

Och brandmännen. De åkte runt i brakiga och rödglänsande jättevagnar som såg ut att vara hämtade ur filmer från 40-talet. Slangar av tjockt tyg. Legohjälmar. Ofta höll de hus i små slott på avenyerna, bland skyltar med texter som We support our troups. Inte sällan stod det en och annan bredbent brandman utanför stationen, leende och rökandes på en fet cigarr.

Och sportandet. Sällan har jag sätt så många motionerande människor som i Central park. Det joggades och liggcyklades och klättrades på små kullar, yogades i dalar, gicks krabbgång längs stigarna, hoppades upp och ner för bänkar och vid ett tillfälle såg vi ett tjugotal människor sitta i en ring, på osynliga stolar, frustandes. Det var svettband och cykelshorts och svett i svanken vart man än kollade.

Vi som är vana vid att parker används till att dricka vin sommartid blev mäkta förvånade. Som tur var blev vi varnade i tid om att alkohol rent utav är FORBIDDEN på offentliga platser. Med alla dessa poliser och friskusar hade det ju kunnat bli en riktigt dråplig scen om vi missat den informationen. Efter en vecka var vi vana och ganska nöjda med att skymta starka lår i stället för tomma baginboxar när vi åt frukost på ängarna.

 Men ibland blev jag alldeles matt.