Tröttobert.

Jag kan knappt beskriva exakt hur trött jag är nu. Har känt mig konstant sömnig i snart en månad. Ögonen rinner, pannan bultar och armarna är tyngre än våt betong. Ibland känns det som att läpparna har domnat bort och orden jag får ur mig är liksom dovare, längre. Humorn. Och hållningen! När jag ser min spegelbild i skyltfönstren blir jag nästan rädd.

Jag dricker kaffe som aldrig förr, släpar mig ut på miserabla joggingturer, stirrar mot solen för att absorbera ljuset, energin. Men det enda resultatet är stumma knän, svarta spår över kinderna och knepiga läten från magen. Och en massa tupplurer. I onsdags lutade jag pannan i händerna och låtsades fundera på en rubrik. Men egentligen sov jag i några sekunder.

Jag lyssnar inte ens på musik längre. Kul tjej.