Och jag minns; sånt gjorde man ju då. Ropade kom så hänger vi i knävecken och så korvade man sig upp på en järnstång och hängde en stund. På senare år har jag fått för mig att de där järnräckena i olika höjd är till för mattpiskning. Men det är de faktiskt inte, man hänger i dem.
Och så började jag tänka på studsbollar. Genomskinliga med stråk av färger i. Det absolut bästa som fanns, men man fick inte använda dem inomhus. Då kunde till exempel mammas Sankt paulor träffas och krossas mot golvet (förlåt).
Jag gnagde och nosade och klämde på mina bollar. Doften av svagt parfymerad plast, hur den fnasade sönder i munnen. Efter intensivt studsande blev de alldeles matta på ytan. Hade favoritbollar och några som var halvkul som jag ägnade mig åt att byta bort.
Och hoppbollen, hoppa upp och ner på en hoppboll.
Köpebröd. Hamster. Sminkdocka. Playmo. Gungkull. Tigerkaka. Hissa upp saker från tomten till övervåningen genom att fira ut ett snöre genom fönstret, knyta fast och dra upp.
Jag minns bara inte vad som var så kul med det. Och det känns lite sorgligt.
4 kommentarer:
Hoppboll. :)
http://www.pastan.nu/polopoly_fs/1.28892.1212072319!image/3753105041.jpg_gen/derivatives/article/3753105041.jpg
Det är inte meningen att man ska minnas. Det är väl det som är poängen tror jag.
Däremot STÄNGERNA! Konster på stängerna är faktiskt det enda i livet som jag VET att jag är bättre på än någon annan jag känner. Kan fortfarande "Rullstolen utan händer" som gick ut på att sitta uppe på stången, slänga sig bakåt, så stången hamnar i knävecken och snurra ett helt varv i knävecken och landa med rumpan uppe på stången igen. Det fanns vanliga Rullstolen, då höll man i sig. Och så "Rullstolen utan händer". Mitt rekord i 5:an var 43 varv utan att stanna. Idag klarar jag faktiskt fortfarande två.
Ja, på längden av den här kommentaren kan man ju dra slutsatsen att jag håller ganska hårt i denna bedrift.
Det var det värsta jag hört. Får handsvett bara av tanken. Kasta sig handlöst bakåt från en järnstång! Lär aldrig knappen det. Och överraska mig aldrig genom att plötsligt sitta på en stång när jag går förbi - och plötsligt falla...
Och: 43 varv! Döden.
Det mest imponerande är ju inte ATT jag kan utan att jag gick igenom processen att lära mig! Så var vi ju också stammisar hos sjuksyster. Det var ett delikat och orubbligt system med stängerna. I 4:an var man grön och blev nådigt undervisad i stängernas konster av 6:orna. I 5:an övade man. Och i 6:an var man kung och fick börja lära 4:orna.
Kanske den mest socialt förberedande övningen skolan bjöd på ;)
Skicka en kommentar