Så jag åkte till Globens centrum och bläddrade bland HM´s jackor. Valet var egentligen ganska enkelt. Så fort jag såg den neongula jackan i regnkappemodell stod det klart att det var DEN jag skulle inviga min tonårstid i.
Just det här har hänt ganska ofta. Jag liksom snuddar vid modet, men når inte riktigt ända fram.
Det började redan i mellanstadiet egentligen. När det var hett att bära sammetshatt med uppvikt brätte, USA-sockor och horband (ett svart band som man satte stramt runt halsen). Det låg inte för mig att ständigt be mina föräldrar om det senaste modet. Men det här var en look som verkligen lockade, så jag lade fram förslaget för mamma. Hon nappade direkt. Jag fick välja ett tyg i stuvlådan och föll för en röd möbelvariant. Sen sydde mamma en jättehatt av det och fäste upp brättet i pannan med en guldros.
Toppen.
Jag fullföljde genom att klippa ut ett svart band att fästa runt min hals. Men jag hade inget brythjärta (på den här tiden hängde brythjärtan runt var tjejs hals). Så jag gjorde ett i röd lera, som jag fäste vid horbandet. Looken var klar.
Men succén uteblev. Jag blev paddington med hela skolan fast bar ändå min hatt med högburet huvud i flera månader.
Sen kom epoken då jeansen skulle sitta snortajt. Jag var för smal för sånt men löste problemet genom att sy in ett par. Ända ner till fotknölarna. Jag hade missat att byxan skulle vara bred längst nere - och helst sprättas upp lite extra, så att tyget kunde bredas ut över hela skorna. Men jag stod mitt kast och stolpade runt i mina svarta, snortajta, trots att en främmande kille kom fram en gång och sa att det såg lite läskigt ut.
Sen dess har det fortsatt så. Jag är ständigt lite för sen, snubblar på mållinjen eller siktar helt fel. Jag tyckte att kickers-stilen kändes ny och fräsch i gymnasiet, när alla andra redan börjat rota i blommiga second hand-lådor. Då skaffade jag ett par högklackade jumpaskor och en kjol av plast. När alla köpte Cheap mondays hade jag just upptäckt gubb-byxan. Och en gång gick jag på krogen klädd i lila turban.
Den gula jackan? Ibland får jag för mig att det var den som förstörde min högstadietid. Men det var det ju inte. En kycklingjacka kan inte ta sönder, inte ensam.
Jag missar fortfarande modet med några centimeter. Min mamma tycker att jag klär mig träffsäkert men när jag frågar mina vänner om jag är piffig, brukar de stryka över mina tennisstrumpor och le.
Fast jag känner mig ganska fin. Och jag blinkar vänligt när 14-åringar går förbi mig i gröna shorts och bandana.
7 kommentarer:
Men gud vilken liten söt Gro!!!!
Träffsäkert som alltid. Jag missar också lite hela tiden.
Jag vill fortfarande hävda att du inte har riktig koll på vad ordet piffig egentligen betyder.
Z: Men gud vad kul att du tycker att hon är söt! Det tycker jag med. Men det har tagit lång tid att tycka det.
F: Tack fina. Låt oss hoppas att det är som du säger!
Enligt Fatima. Piffig = Mimmi i 3 kronor, tanter med leopardmönstrat alternativt någon med mycket make up och en handfull smycken.
FAN VAD BRA DU ÄR!!!!
M: TACK! Ingen kan som du.
Ett mycket bra inlägg, känner igen mig så otroligt i det du skriver om att man "snuddar men inte når riktigt ända fram". Så kan jag känna än idag, är inte så snabb på att hänga med i mode-svängarna, tar ett tag för mig att vänja mig och inse att vissa saker faktiskt ÄR snyggt (oftast är det redan 'ute' och andra saker som 'gäller' då..haha) Läste ditt inlägg med ett igenkännande leende, man hade det inte så lätt alltid. Tur att man idag är tryggare med sig själv och har på sig det man känner sig bekväm i, istället för att stirra sig blint på vad det som gäller egentligen ;)
Skicka en kommentar