Samtidigt ber jag dem som bloggar på Tjejjouren.se att välja bilder med blick. För att det känns starkare i kombination med texter om att svälta sig och utsättas för hårdhänt tafsande. En nedsänkt blick signalerar svaghet, offer, tänker jag då.
Sen går jag på fest och duckar för blixtarna, vrider undan blicken i sista stund, studerar golv och skor i stället. Ögonfransarna mot kinden. Hakan mot bröstet.
Det stilla leendet med sänkta ögonlock.
Är det svagt? Eller är det kanske ett sätt att stänga ute. I en verklighet där tjejbloggar generaliseras som ytliga och fåfänga bekräftelsefällor. Är det ett sätt att säga; ni kan få hatkommentera, flabba er igenom mina facebookalbum och diskutera min blogg i paneldebatter. Ni kan få se min mage, höra min röst. Men ni får inte min blick.
Är det så vi säger hit men inte längre? Eller gör vi som vi alltid fått lära oss - lämnar plats åt andra?
Ber om ursäkt för att vi vill synas.
Marilyn Monroe
Greta Garbo
Joni Mitchell
Carla Sarkozy Bruni
Och:
Ungdomsstyrelsens illustration av ungdomar på internet.
9 kommentarer:
Jag tänker: hellre är jag ett subjekt än ett objekt. Hellre tittar jag på min omgivning än låter dem studera mig utan vidare. Jag vill också titta! Hellre se än blunda. Men ibland vill man ju vara mystisk och vacker och drönmmande och kvinna och ljuv och inte vara men synas och då är ju den där blicken nedåt ganska het. Själv lyckas jag aldrig när någon annan tar bilden, och om jag mot all förmodan slår ner blicken är det med röda kinder, blygsel och flin. *Blir aldrig ljuv* Andra gånger är det för att jag inte orkar se, inte vågar möta andras blick. Ska öva på att titta stint istället. Som på tv.
Så tänker jag också. Men ibland orkar man ju inte titta. Man vill va snygg och gör det enda man kan: tittar ner och flinar.
Och det är där jag fastnar. För vems skull ska jag titta stint liksom.
Jag ska tänka på subjektet. den var bra.
Alltså, gud vad det stämmer! Nu när jag tänker på det känns det bara bättre och rättare.
*ballar ur i sitt eget kommentarsfält*
Jag kollar typ alltid in i kameran när någon annan tar. Ibland vill jag köra på det ljuva och låtsas om att jag inte vet att jag blir fotat. Då tittar jag ner och ler. Men det blir ju aldrig bra. Fotar jag mig själv (sådär som alla normala gör?) så kollar jag ner. Kanske för att det är lite skämsigt att fota sig själv? Intressant inlägg. Ska jag fundera på!
Så fort man kollar in i kameran, det är då man börjar göra konstiga miner. Jag har gjort en studie i detta under ett år, och har upptäkt att nio av tio kort blir dåliga om man kollar in i karemarn. Kollar man däremot ner, klarttt i ett kick. Och man slipper ta om kortjävlet. Sedan är jag snyggare när jag tittar under lugg, inte särskilt verklighettroget med tanke på att jag är allt annat än tittunderlugg-ljuv, men jag gillar kontrasetn. Att folk tror det, och sedan när de träffar mig så inser de att jag snarare är ett världskrig än en vän brud. Tjofadderittan.
Frida! Att se i min google reader ett oläst inlägg från din blogg är som att få en present från någon som alltid vet vad jag vill ha.
DU ÄR SÅ JÄVLA BRA! SKRIV EN BOK SÄGER JAG! SKRIV EN BOK!
Ps. Jag kollar alltid in i kameran tror jag. Missade memot om att man ska kolla bort.
Okej, vi känner oss alla snyggast på titta ner-bilderna. Fast, jag tycker att NI blir skitsnygga även när ni kollar in i kameran!Kanske är nåt med självbilden här...
M: Ja nu jävlar, nu gör jag det. Jag vill vara din present.
Jag ser alltid mest galen ut om jag försöker titta snett neråt, så jag brukar köra på att le som en galning i stället. Men så har jag ju alltid snarare varit käck än sensuell..
Mkt tänkvärt inlägg! Själv försöker jag titta in i kameran med ett, kanske inte såå lyckat resultat ;) Men de bilderna med sänkt blick har oftast blivit dem bästa, konstigt nog. De ser mer 'avslappande' ut eller vad man ska säga, att man inte är medveten om att man blir fotograferad. Mer naturligare på något sätt.
Bra skrivet, Frida!
//Kram/Emily.
Skicka en kommentar