Alltid alltid redo

Sent igår tog jag en taxi hem från jobbet. Jag klev in där bak, spred ut mig över sätet och talade faderligt. Chauffören sänkte volymen på radion och frågade vilken väg jag föredrog. Jag lät honom vänta en sekund innan jag levererade svaret; Västerbron. Sen såg han nog på mig att jag föredrog tystnad, för han teg hela vägen hem.

Resan kostade 150 kronor.

För en vecka sen åkte jag samma sträcka efter en lång arbetsdag. Jag hade våndats och tjafsat och fattat dåliga beslut. Det var en sån där dag då man jobbar sig slut men ändå lyckas ta två steg bakåt i stället för framåt. Jag var liten på sätet. Knölade ner både väskan och datorn i knät och knäppte händerna ovanpå högen. För trött och ledsen för att sortera kroppsdelar, sträcka på ryggen och vara auktoritär. Chauffören späkade på med sina favoritlåtar, flabbade i mobilen och tog världens märkligaste, slingrigaste väg medan jag satt tyst och spände låren.

Resan kostade 250 kronor.

Jag är så glad att jag faktiskt har hittat min röst. När jag var yngre råkade jag jämt ut för idioter som verkade dras till min taskiga hållning och uppsyn. Folk satte sig och onanerade framför mig, knarkare lade huvudet i mitt knä, flottiga killar förföljde mig längs hela tunnelbanelinjen och en gång kom en förtvivlad man fram till mig, högg tag i min axel och frågade efter sin tamagutchi. Och jag tänkte bara såklart, det är alltid jag som råkar ut för sånt.

Sen blev jag säkrare, gladare. Gick på självförsvar. Lärde mig skrika, sikta mot strupar, avleda och snärtsparka. Efter det längtade jag nästan efter att någon skulle antasta mig. Jag marcherade runt med öppen blick och knutna nävar, redo för blottare och förtvivlade män.

Ingen har rört mig sen dess. Inte på något sätt.

Jag vet hur jag ska prata nu, hur jag ska hålla kroppen, rikta den. Men man orkar ju inte alltid. Man är trött och tjafsig, Tillrättavisad. Stukad. Och det stör mig helt gränslöst. Att jag inte kan få krypa ihop i fosterställning på taxisätet, böla mot tunnelbanerutan eller sloka med axlarna när jag kliver in i en bar. Det går ju bara inte.

Jag får alltid alltid betala för det.