2010-02-18

Artistmännen och jag.

Igår var jag på ett seminarium som fortfarande gör mig fundersam och lite stum. Seminariet i sig hade ett rikt och viktigt innehåll. Det var mer... rollerna.

Först pratade en kvinna. Publiken var ordlös och engagerad. Ändå bad hon hela tiden om ursäkt för sig själv. Sa; det här vet jag ju inte så mycket om, jag är ju från Norrland, viftade bort sina egna ord och avslutade föredraget genom att säga förlåt för sitt dåliga uttal.

Sen var det nästa föreläsares tur. Han var artist. Och poet. Och sångare och skådespelare. Jag får nya titlar varje dag, förklarade han. Och sen TALADE han. Det han sade hade ingenting med programpunkten att göra utan byggde på hans allmänna betraktelser. Han riktigt smakade på vart enda ord, lät det landa i rummet och bara stornjöt av klangen av sig själv. Fick varje mening att låta som slutorden i en predikan. Konstpauser. Slutsatser. Och sanningar som kvinnor måste sluta lära sina söner att det är fult att gråta. Han kallade publiken för flickor och verkade helt obrydd av moderatorns försök att leda in honom på temat han faktiskt var där för att föreläsa om. Sen toppade han sig själv genom att säga Åhå, det här vill jag berätta om också, jag måste få dra över tiden. Det fick han inte, gudskelov fick han inte det.

Efter artistmannen skulle några tonårstjejer läsa dikter om ångest. Då ställde han sig bredvid dem på scen OCH SÅLDE SINA EGNA BÖCKER.

Och så tänker jag på det här med att kvinnor och män har samma förutsättningar. Att det bara är att ta för sig. Och jag tänker på alla förmaningar jag fått av lärare efter redovisningar jag hållt inför klassen. Sluta tvinna håret! Du pratar för tyst! För snabbt! Du tittade ner i blocket hela tiden! Medan killarna i klassen vankade av och an, tappade trådar och höll skräniga anföranden som mest liknade dålig stå upp.

Varför blir det så? Jag tror inte att det är så stor skillnad mellan tjejer och killar egentligen. Jag vet bara att:
  1. Jag känner för att avsluta varenda blogginlägg genom att be om ursäkt för det.
  2. Jag ständigt är orolig för att inleda för många av mina meningar med ordet jag.
  3. Jag har träffat otroligt många som artistmannen - och att de uteslutande varit män.
  4. Att tjejer som levererar sanningar och smakar för njutningsfullt på sina egna ord sällan blir särskilt heta.

Artistmannen. Se honom sjunga här. Han älskar det.

6 kommentarer:

Kråksång sa...

Åh, vilken obehaglig, självälskande typ. Klippet på honom är ju verkligen obehagligt. Förstår ditt bryderi. Ibland vill man bara ställa sig upp och gå och önska situationen ur världen. Lämnar dålig eftersmak och diffust illamående i kroppen.

Det är ju oxå det här som är det jävliga i att vilja vrida och vända på det här med genus. Att man kan få syn på sig själv ur otrevliga vinklar. Och de stora sammanhangen har de djupaste konsekvenser i ens egen personlighet och ens egna relationer, även om det är de stora generella sammanhangen man ofta diskuterar. Och även om ens eget fall troligtvis inte är en sån djupdykning som herr Artists. Snacka om att försöka anspela på "det manliga geniet". Epic fail.

Frida Gro sa...

Jag tror att de handlar så mycket om det här förlöjligandet. Att när tjejer och kvinnor höjer rösten på det där självälskande sättet blir vi direkt hånade i humorprogram, krönikor och bloggar. Vi måste verkligen välja våra platser och sätt att uttrycka oss. Tänka länge innan vi räcker upp handen. Just nu uttrycker ju sig en jättestor del av sveriges kvinnor genom att blogga. Men det har också blivit löjligt enligt många.

Jag vet inte vad man kan göra. Kanske lyfta och hylla de som ändå försöker och inte sälla sig till förlöjligande-kören. Eller lyfta sig själv. Hemska tanke.

Marie Larsson sa...

MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ. JAG TYCKER DU ÄR SÅ JÄVLA BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

SKRIV EN BOK NU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Frida Gro sa...

Åh Marie! Kan inte du hylla mig i versaler OFTA! Det finns ingen bättre bekräftelse.

Marie Larsson sa...

JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR DIG! DU ÄR BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST!

Fatima sa...

Nu har hon gjort det igen, skrockar vi till varandra här i vardagsrummet. Jag tänker ofta att jag vill skriva mer om "viktiga" saker i min blogg, men varför gör jag inte det? Jo för jag törs inte, för att det kan bli dåligt, för att vem är jag att säga nåt. Kanske ska jag börja med det.

stor blöt puss från min blogg till din