Jag vill inte kräla.

Jag har kommit till en o-smickrande insikt. Det är det här med att utveckla sig själv. Det vill inte jag. Jag vill röra mig i miljöer som känns trygga och göra sånt jag behärskar. Helst tillsammans med folk som är på samma nivå som mig, eller lite sämre. Då är jag mitt bästa jag.

Som det här med dans. Jag brukar kvittra om att jag vill böja kroppen i omöjliga positioner, lyfta benet högre än jag egentligen klarar av och ta sats från golvet i vackra språng.

DET STÄMMER INTE.

Jag vill dansa med nybörjare. Stå i ett hörn och briljera för mig själv. Glädjas över att jag kan sträcka foten lika fint nu som i gymnasiet. Bölja med armarna (jag har nämligen fått höra att jag har svan-armar) och patrullera runt i salen till bra musik, men utan tekniska krusiduller.

Men jag vill inte:

• Hoppa högt
• Ta mig upp från liggande läge till stående genom att luta mig mot ena armen och SKUTTA GENOM LUFTEN
• Göra fler piruetter än två
• Snurra tusentals varv och avsluta genom att blixtsnabbt glida ner på golvet med benet rakt bakom mig

Detta blev plågsamt tydligt igår när jag var på en dansklass vars nivå egentligen ligger långt över min egen. Jag blev så förbannad att jag var nära att gå därifrån. Det vara bara ren snålhet som höll mig kvar (klasserna kostar 170 kronor per gång). Efteråt har jag funderat på om det är så att jag inte kan kräla, snurra eller hoppa. Eller om det är ren bekvämlighet som gör att jag inte vill utmana mig själv. Jag vet inte. Jag har aldrig provat.

Lovade mig själv att aldrig gå på krälklassen igen. Men nu funderar jag på att gå dit igen redan på måndag. Testkräla hemma lite först. Sen: ta sats.