Frida Gro

Kraftfredag

2012-03-02T14:07:00.002+01:00

Det är en fredag av bästa slag. I veckan fick jag veta att medicinen mot Hypotyreos fungerat snabbare än jag vågat hoppas. Mina nivåer är nu så bra att jag är på gränsen till att överproducera.

Jag har burit beige turban hela dagen utan att känna mig konstig. Lyssnar på roliga podcasts medan jag jobbar och längtar till halv sex då jag ska äta crepes med en härlig vän.

Efter en bedrövlig start på året. Nya krafter.

Ta din jävla nalle.

2012-03-01T23:21:00.000+01:00

Jag brukar inte sitta och rasa framför tv:n med krossad ananas i näven. Men den senaste tiden har jag gjort det. Flera gånger.

Anledningen är programmen Chefen undercover och den Hemlige miljonären (same same litegrann). Jag har sett de brittiska versionerna av programmen förut. Den är lite ostiga men ganska fina. En rik man ägnar en vecka åt att bo i lägenhet, träffa utsatta människor som har kämpiga yrken - och chocka dem i slutet genom att avslöja att de är rika. Veckan på fältet förändrar dem alltid totalt. Rikingarna ändrar omöjliga arbetsrutiner, befordrar flitiga tanter och skänker en miljon till någon som saknar en arm.

De svenska motsvarigheterna är dock det löjligaste jag sett. I ett avsnitt jobbar Viking lines VD på en färja i några dagar. Han plockar glas på nattklubben tillsammans med en ung, ensamstående mamma från Fagersta som jobbar 10 dagar i sträck och får utstå sexuella trakasserier varje kväll. Han klättrar upp i regniga master för att byta en glödlampa. Han bökar i lastrum. När han äntligen får chansen att byta blåjeansen mot kostym igen tror man att han ska göra nya scheman, ge servitrisen en chefsposition och 75-årige mekanikern en större hytt. Minst. Men chefen väljer att överraska servitrisen med en FINLANDSKRYSSNING. Mekanikern får åka och hälsa på i en borrfabrik. Någon får äran att stanna och äta en måltid i Helsingfors när Viking line lägger till.

I hemlige miljonären överraskar huvudpersonen en förening för missbrukare genom att ge dem 50 000. Sen sätter han sig i BMW:n och åker hem till tolvmiljonersvillan. Nöjd och alldeles uppslukad av godhet.

Och jag provoceras alldeles sjukt mycket av den bristen på helhetssyn. Hur de kan vara så blinda för sin egen makt. Jamenar BORRFABRIK. Tack för lång och trogen tjänst liksom. Och det här med att ge en check. Kom igen när du verkligen vill förändra något. När du ställer dig på föreningens sida när de äskar pengar av näringslivet. När du investerar en årshyra.

När du bidrar med engagemang och tid. Tar ställning. Inför nolltolerans mot servitris-tafsning, utformar humana arbetstider och premierar dem som bökar i lastrummet året om.

På mitt förra jobb ringde ofta folk som ville skänka gosedjur till barn på kvinnojourerna. Gosedjur och smink. Vi hade kunnat ha lådvis med sånt på kansliet om vi ville. Och det är klart att det är härligt att ge en mjuk kanin till en liten som just upplevt trauma och lever gömt.

Minsann är det mysigt med fadderbarn som skickar teckningar från Kongo, att skänka 200 hundra via telefonen medan Måns Zelmelöw skriker euforiskt på nån tv-gala, klart man vill ge en check till en förening som går på knäna. Om man får lämna rummet sen.

Problemet är att det är så få som vill ge det där som inte ger snabba godhetskickar. Min fördom säger mig att det är samma personer som vill skänka mjuka kaniner och måltider i Helsingfors - som sitter runt sina egna middagsbord och säger: jag tycker att det ska löna sig att arbeta och: vill man komma nån vart får man kämpa och som helst skulle betala 0,2 procent i skatt.

Så länge folk faller utanför samhället, förlorar sjukpenning och värdighet, mister alla chanser att komma in på bostadsmarknaden. Så länge psykvården stramas åt, biståndet bantas, vården säljs och ribborna höjs.

Så länge folk inte vill anstränga folk att förändra det. Så vill jag inte se ett gosedjur till.

Roligt med fejanannonser

2012-02-21T10:07:00.002+01:00

Kom igen, vi kör "hockeylaget"

2012-02-20T16:53:00.001+01:00

Apropå posering.

Tur att Chrille är av ungefär samma skrot och korn så att säga.

Bilden är snodd från Emmas blogg.

"Magen guppade på"

2012-02-13T11:56:00.002+01:00

En måndagshyllning:

Min älskade vän Emma svarar på frågor om sitt utseende på sin populära blogg Emmas vintage idag. Och när jag ser vad hon skriver om sin mage ryser jag av glädje och vördnad. Alla vi som släpar runt på fulheten vet hur svårt det är att ändra mönster, låta kroppen vara i fred, älska en mage som man så länge velat ändra form på. Här finns ett annat fantastiskt inlägg på temat, skrivet av Kulturkoftan. Läs! Och låt oss skriva mer om sånt här!

Klicka för att se större.

Snaskiga ovanor

2012-02-09T20:02:00.001+01:00

Flickboken jag vill visa idag är av en lite knepigare sort. Den kommer från 1966 och utger sig för att vara "en intim och realistisk skildring om en ung kvinnas sexliv". Jag hittade den på en loppis i Skåne i somras och den är ett stycke kvinnohistoria av bedårande slag. Författaren är dock mycket angelägen om att inte själv förknippas med sitt verk.

Huvudpersonen, Angela, är upphetsad mest hela tiden och får våldsamma orgasmer så fort en man snuddar vid henne. Men hon är fast beslutsam om att till varje pris spara sin mödom till en viss Göran.

I veckor går hon runt och spekulerar i hur Göran ska ta sig an ärendet. Bryta inseglet, spränga jungfrudomen, göra Angela till kvinna. Oskulden är som ett dyrbart knippe juveler som hon vaktar med sitt liv. Men tji får hon, för plötsligt är ingenjör Lund i farten. Mannen som tidvis beskrivs som "en gammal man, ett monster, ringaren i Notredam".

Och Angela förloras. Skändas. Genom att smyga på henne med sin lem lyckas ingenjör Lund erövra hela hennes person. Det finns inga gränser för hur dystert hennes öde blir, trots att själva sexet är ganska härligt. Självklart blir hon gravid och måste gifta sig med monstret. Som tur var hindrar det henne inte från att ha massor av mer sex med alla möjliga. Till och med en pervers kvinna, en snedvriden individ...

Jag tror och hoppas att "oskulden" är mindre laddad med skam idag. Att ordet knappt används längre. Att tjejer inte längre känner att hela deras persons värde och renhet hänger på om de haft umgänge med en man eller inte. Att ett positiv sexupplevelse inte längre behöver sluta i känslan av att vara skändad. Att tjejer hittar plats att fokusera på sin egen njutning i stället för att vara oroliga för "bli förlorade" för andra (killar).

När det gäller homofobi finns ju mycket kvar jobba med, tyvärr. Men vi kan alltid fröjdas över att varken hbt-personer eller andra (troligen) inte får den här typen av svar i frågespalter längre.

Klippet kommer från tidningen Vårt hem från 1933, som ni ska få ser mer av i ett annat inlägg.

Rapport från ett hutter

2012-02-07T14:21:00.000+01:00

Fick ett sånt bakslag idag. Förra veckan kändes som att hypotyreosmedicinen (Levaxin) började ge effekt. Jag var piggare än på länge. Men i morse vaknade jag åter igen med den där svaga värken i hela kroppen och frös så mycket att det kändes helt omöjligt att lämna täcket. Och idag sitter jag åter igen med långkalsonger, kängor, handledsvärmare, tjock kofta och en filt över axlarna framför datorn. Dricker kaffe bara för att kunna värma fingrarna på koppen. Jag inbillar mig att näsan bleknat av kyla. Det känns som att jag aldrig kommer att bli varm igen. Aldrig orka ända fram.

En pamps bekännelser

2012-02-06T16:26:00.001+01:00

Hej bloggen.

Jag har blivit en sån himla elitist. Det började redan på min förra arbetsplats. Då jobbade jag ju på riksorganisationsnivå med tjejjourer. Byggde och drev deras gemensamma sida. ALLTID när jag berättade om mitt jobb frågade folk typ: vad brukar de ha för problem, tjejerna som kontaktar din tjejjour. Eller: ringer jourtelefonen HELA dagarna eller. Och jag blev alltid lika irriterad och skrek högt att jag minsann aldrig hade egna stödkontakter, att jag jobbar på riksnivå och inte på jour, att det är som att tro att Vårdguiden är en vårdcentral.

Vad handlar det om? Jag älskar ju gräsrötter, varför lägger jag sådan prestige i att jag inte jobbar med händerna utan bara med huvudet? Vad kommer det ifrån.

Samma sak händer nu när jag jobbar på RFSU. Många tror instinktivt att jag står på skolgårdar och delar ut kondomer. Jag förekommer dem alltid genom att skrävla högljutt om internationella projekt och kommunikationsenheten jag själv tillhör.

En liknande slags irritation väller över mig när jag träffar någon av mina föräldrars kompisar. De tror nästan alltid att jag går i skolan fortfarande. Och du pluggar du säger de och det är inte långt ifrån att de rufsar om i mitt hår eller uttalar orden på barnspråk. Och då blir jag helt rabiat och stöter ilsket fram hur långt jag hunnit i karriären, med korta, vassa ljud.

Jag blev färdigutbildad tidigt. Har jobbat ända sedan min examen 2005. Men det kan ju inte pappas gamla jobbarkompis typ Berit veta.

Varför blir jag så arg? Varför måste jag ta avstånd från kondomer, stödsamtal och potentiella studier för att behålla min status? Från den del av mitt sammanhang som kan anses ligga längst ner i näringskedjan. Kondomer och jourtelefoner är trots allt en avgörande stor del av de organisationer jag har tillhört. Vad är det för hierarki jag försöker toppa, av vilket värde och till vilket pris?

Dra aldrig munvinklarna neråt.

2012-02-05T17:03:00.000+01:00

Jag har tänkt att vi ska nörda in nu ett tag. Min samling flickböcker och tidningar är nämligen alldeles för saftig för att ni inte ska få ta del av den.

Det var för två och ett halvt år sedan som jag hittade ett helt band med husmorsböcker från 1941 på en loppis nära min pappas sommarställe. Förälskelsen var omedelbar. Jag ägnade resten av semestern åt att läsa högt om dukning, städning, ekonomi och varför kvinnor till varje pris inte ska börja jobba utanför hemmet. För svart är nu en gång svart och vitt är vitt. Tänk att den förklaringsmodellen används obehagligt ofta fortfarande idag.

(Klicka på bilderna för att se dem större)

Historieböcker är som bekant fyllda av kungar och krig. I detta, himmelska band, skildras en helt annan historia.

Om fruarna, de ständigt uppassande.

Som har trix för att se chicka ut, till och med i papiljotter, på natten.

Som riskerar att förstöra sina ansikten genom att se missnöjda ut.

Som strävar om det perfekt sminkade, harmoniska ansiktet.

Och ständigt överraskar pysen med festliga dukningar.

Sedan dess har jag samlat på mig en hel skatt med böcker och tidningar. Den äldsta från 1906 och den nyaste från 2006. Jag köper inte vad som helst. Jag letar fram de snyggaste, mest uppfostrande, roligaste och jag läser dem från pärm till pärm. Till exempel en mustig skildring av en ung kvinnas sexliv från 1966. Men den får ni veta mer om i nästa inlägg.

Jättejackan och insikten

2012-01-30T16:00:00.001+01:00

Den senaste veckan har min jacka känts lite extra luftig. Där den förut var svår att knäppa skulle jag nu kunna få plats med ett mindre husdjur om jag ville. Jag har funderat på om jag plötsligt avmagrat. Tänkt att jag nog burit tunnare kläder under jackan än vanligt.

Det var inte förrän jag hittade ett rosa mobilfodral av märket Gudrun Sjöden och en obscen mängd snorpapper i fickan som sanningen slog ner som en bomb. Det är inte min jacka. Det är samma modell, men en storlek större. Jag har någon gång, under senaste tiden, spatserat iväg från något ställe i en annan persons ytterkläder.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har skickat ut ett skrikigt massmail till hela jobbet utan att få svar. Såhär i backspegeln inser jag att jag ÄLSKADE DEN JACKAN. DET VAR DEN BÄSTA JACKAN JAG NÅNSIN HAFT. Men jättepåsen till jacka som nu hänger i min garderob vill jag inte veta av. Någon annan har torkat näsan mot ärmen. Rivit upp maskor i sömmarna.

Har absolut inget emot att köpa kläder på second hand men det här känns som att jag vadat längst in i någons garderob, dykt längst ner i någons smutskorg.

I stället går jag runt med en jättekall liten yllesak som Linda konfiskerade 2006. Och väntar på den sibiriska kylan som givetvis behagar dyka upp just den här veckan. Har tyckt helt omåttligt synd om mig själv hela helgen.

Tills jag läste det här inlägget, föll i gråt och landade i att det finns vidrigare grejer att ta itu med.

Fredagslista här med

2012-01-27T14:05:00.001+01:00

Har jag nånsin fyllt i en lista innan? Hittade denna hos Linn och föll till föga.

Nämn något som gjorde dig glad igår: När jag äntligen kom igång med ett jobbprojekt som legat tungt över axlarna ett tag. Är jag var med vänner på restaurang med knäpp inredning och bartender med hundkeps (nos som stack fram ur pannan).

Vad gjorde du kl 08 i morse? Låg i sängen och skällde på mig själv föratt jag inte gick upp.

Vad gjorde du för 15 min sedan? Mailade webbyrån och frågade varför helasidan ligger nere.

Det sista du sa högt? Japp. Alltihop.

Det senaste någon sa till dig: Jag menade inte att du skulle ha sagt det,jag tycker bara att de borde höra av sig.

Vad har du druckit idag? En kopp pressokaffe och vatten.

Vad var det senaste du åt? Knepig kycklingsallad med broccoli dränkt ichilisås från ett deli-ställe. Efteråt förstod jag att det var någon slags tillbehör jag ätit ochatt man nog ska koka typ nudlar till för att det ska bli bra.

Vad var det senaste du köpte? Ovan nämnda kycklinggrej.

Vad är det för färg på din ytterdörr? Vinröd.

Vad är det för väder hos dig nu? Soligt, molnigt och lite snöfjun.

Godaste glassmaken? Choklad.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nej, bara attraktion ochen bra känsla.

Sover du tungt? Oftast.

Drömmer du mardrömmar? Periodvis. Oftast stressdrömmar.

Trivs du med ditt jobb? Ja, helt okej.

Favoritklädsel? Färgstark överdel. Jeans. Nåt vitt som sticker fram.Sneakers eller boots. Pepitarutiga kjolar med något sjavigt, mjukt till. Gulaklänningar, skjortor, stora schalar, strumpbyxor med en rand där bak, stickadekoftor (men mest för att jag fryser). Mycket svart. Emma säger att mina kläderalltid har en skojig twist och jag ser det som något positivt.

Favoritlåt just nu? Somebody that I used to know – Gotye och Alittle more time - Kite

Vad ser du om du tittar till höger? En hög med pärmar, ettskrivbord, en kollega och en röd vägg.

Vad gör dig glad just nu? Mina vänner. Att jag har en så stor, kär,brokig skara. Att jag ska åka till Dublin med Linda och Fatima.

Vad ska du göra härnäst? Jobba. Gå hem och vila en stund. Äta pågrekisk restaurang med svärföräldrar.

Höger el vänsterhänt? Höger.

Humör just nu? Disträ. Peppad på helgen. Frusen. Ivrig.

Favoritgodis? Lakrits och konstigt lösgodis (typ violgrodor doppade icitron och choklad)

Kläder just nu? Svarta chinos, en vit stickad tröja med volanger runturringningen och en gigantisk schal i rött blått och vitt. Gud vad fult detlät. Måste kolla mig i spegeln.

Sommarplaner? Nämengud.

Hur många kuddar sover du med? En, tunn.

Morgon- eller nattmänniska? Natt.

Vad är viktigast för dig? Mina relationer. Jämställdheten, på alla plan.Fysisk närhet.

Är du kittlig? Ja.

Snarkar du? Nej. Men jag gnisslar och smackar.

Stjärntecken? Lejon.

Äckligaste insekten? Myggor och getingar.

Stökigt el välstädat? Stökigt med plötsliga städryck.

Vad längtar du mest efter just nu? Att helgen ska börja. Händerna tina.Ett glas fyllas av något vitt, kallt. Lite framgång.

Familjeskryt

2012-01-26T17:04:00.000+01:00

Medan jag stånkar över att det finns ett dubbeljag som rumlar runt på teaterscener någonstans medan jag fryser på min kontorsstol - gör min 61-åriga mamma slag i saken och ställer sig på scen. Tre olika uppsättningar har jag sett med henne nu. Hon sjunger, rusar, bygger scenografi av bildäck och lyser så skarpt.

Bilder från Expressen. Mamma sitter i ett däck med röd schalett och står högst upp på däckhögen framför någon i keps.

Och medan jag klagar på den grå vardagen på drömjobbet i Stockholms innerstad river min bror upp hela sitt Malmöliv och flyttar ut i skogen utanför Uppsala. Han lämnar sin kärlek och alla sina sammanhang efter några månaders tärande arbetslöshet. Han ska jobba med flyktingbarn och ringer om kvällarna från en ekande lägenhet i Heby och jag hör att det kommer att gå så himla bra. Och så ritar han en bild av höstens fattigdom.

Jag älskar dom.

Hypotyreos heter det

2012-01-25T14:44:00.002+01:00

Min kropp har inte mått så bra de senaste åren. Det känns som att jag bara har blivit tröttare och tröttare. Varit konstant i obalans. Under hösten kände jag mig sjuk VARJE DAG. Ni vet, sådär på väg att bli-sjuk. Snart bryter det ut-sjuk. Svag värk längs hela ryggen. Tjock hals. Ett ständigt tryck mot pannan.

Och den ständiga frossan, jag sitter alltid vid mitt skrivbord med långkalsonger, dubbla koftor och en filt över axlarna. Itbitsfingrar och noll ork. Det har varit så hur länge som helst men inget bryter någonsin ut eller blir bättre.

Jag har använt så många helger åt att bara vila. Sova, läsa, ligga i soffan och kolla på tv. Jag har bloggat om hur livet springer förbi utanför fönstret och känt mig som en ung tant.

Men jag har inte kollat upp symtomen. Jag har inte ens kallat dem symtom. Jag har bara kört på, bytt jobb, tränat hårdare, oftare, tagit på mig ideélla uppdrag, skuldbelagt mig för allt liv jag inte lever.

Det var av en ren slump, när jag tog andra tester, som läkaren upptäckte att min sköldkörtel underproducerar. Provresultaten tog mig helt på sängen, de var så extremt tydliga. Underskottet på hormoner är så stort att det kommer att ta månader att medicinera till rätta.

Det här känns ganska personligt att berätta om. Jag gör det för att en ny värld har öppnats för mig. Där Hypotyreos (som min diagnos heter) är jättevanligt bland kvinnor och där mörkertalen är enorma. Massor av kvinnor går runt och är deppiga, trötta, frusna och orkeslösa.

Hypotyreos är en av alla tjejgrejer, de där sjukdomarna ingen pratar om. Precis som vestibulit, migrän, pcos, magkatarr och återkommande cystor. Som avfärdas som stressymtom och ska botas med gym, råkost och frisk luft. Men producerar kroppen mindre hormoner än hos en 90-åring finns det inga gymredskap i världen som hjälper.

Så det jag vill säga: kolla upp dina symtom. Tjata, överdriv om det behövs. Nöj dig inte med lama förklaringar. Du har en armé av obehandlade kvinnor i ryggen. Som tur var finns internet, det är här jag har hittat 90 procent av svaren på mina frågor.

Om Hypotyreos på Vårdguiden

Tisdagskonst

2012-01-24T21:21:00.001+01:00

Bjuder på en teckning jag hittade i Chrilles block för några år sen. Älskar den. För mig handlar den om att spela på fel instrument vid fel tillfälle. Lite som jag har gjort hela dagen idag.

Han är så nöjd och stolt! Och har valt så fel plats att musicera med sin trumma.

Han hänger i min hall.

"Vi hade i alla fall tur med posen"

2012-01-22T22:12:00.001+01:00

Posen har varit en elak kompis så länge jag kan minnas. Har aldrig någonsin varit en skicklig posör. Jag minns att jag såg mig själv på bild redan på dagis och ba; vad gör jag med ARMARNA? Varför sitter jag inte gulligt.

Sen dess har jag försökt att hitta den perfekta fotoposen. Jag har sträckt kindbenen mot kameran, tittat under lugg, lett med toköppen mun, stängt den igen. Men det blir inte bra, hur jag än beter mig.

Om jag gör något skojigt och folk vill fota det, händer alltid samma sak. De fotar och fotar, tittar på skärmen, ler ansträngt, fotar mer, fotar febrilt. Sen säger de ah, det var lite svårt att fånga och visar mig en bild där någon (jag) stirrar ondskefullt mot linsen i en vinkel som får pannan att likna en gigantisk sköld eller örat att ta oanade proportioner och helt ta udden av allt det skojiga.

Min fotokarriär är kantad av ett ständigt framskjutet huvud, märkligt ihopkorvade ben och händer som tafatt greppar tag i midjan. Om jag vet om att jag blir fotad blir situationen ofta ännu mer makaber. Då erinrar jag mig alla bilder jag sett av ständigt perfekt leende tjejer. Fyrar av något som jag tror är ett bländande fotosmajl. I raden av perfekta fotoleenden ser jag sedan en gestalt med axlarna vid öronen och uppspärrade ögon.

Min brist på pose-egenskaper har alltid stört mig. Det är först på sista tiden jag har börjat omfamna det. Jag har upptäckt hur skönt det är att låta kroppen och ansiktsdragen vara. Strunta i vinklar och kindben. Satsa på annat än att sitta gulligt.

Den verkliga frigörelsen kom faktiskt på en maskeradfest på tema C i november. Jag klädde ut mig till en chef som hette Conny och DÄR, under jätteskjortan, bakom den uppstoppade västen och i kostymbyxan size large som märkte jag hur kroppen slappnade av. Jag satt bredbent, lät huvudet hänga, axlarna sloka. Dansade tungt. Log bara när jag skrattade.

Nu menar jag inte att man ska låta sin kropp förfalla och spara in på leenden på det viset. Men jag hävdar absolut att alla strama tröjor, stretchjeans och rougefläckar har fått mig att bli plågsamt självmedveten. Att jag inte sett särskilt många alternativ till att slita i klädernas tyg, räta ut ansiktet och trycka fram bröstkorgen så fort kamerorna kommer fram. Trots att det så sällan följts av framgång.

Jag låter mig ofta förföras av vackra leenden på kort. Bristen på lyckade smajlkort från mina egna resor och tillställningar har nästan fått dem att kännas mindre värda.

Conny lärde mig att tänka om, tänka nytt. Jag har gett upp posen. Därför blev jag inte förtvivlad när jag hittade den här obegripliga bilden i Chrilles telefon.

Eller den här klassikern för den delen.

Eller den här, från en av våra fester i förra lägenheten.

Här, med min bror, kan man nästan tro att jag skojar. Det gör jag inte. Det var under min allvarliga stirrperiod.

Ni såg rätt

2012-01-11T22:35:00.001+01:00

Den som rörde sig runt Hammarby fabriksväg vid middagstid idag mötte troligtvis en bedrövlig syn. Jag kan nu avslöja att det var jag som stapplade fram i svart täckjacka, stönandes och fnissandes, med ansiktet illa dolt av en luva.

Jag skulle promenera från jobbet hem till mamma. Halvvägs fick jag våldsamt ont i magen. Så ont att det kom ljud. Att jag var tvungen att gå framåtlutad. När jag kämpade mig fram längs trottoaren, riden av krämpor, strejkade plötsligt ena benet. Knät vek sig, började värka som om jag plötsligt utsatts för ett välriktat krokben.

Jag haltade, grymtade, TVINGADE kroppen att röra sig framåt. Såg mitt ansikte i ett skyltfönster, maskaran hade runnit ner och lagt sig som svarta daggmaskar under ögonen. Ett monster blängde tillbaka på mig. Situationen var så absurd att jag började garva. Frustade. Skrattade.

Förstår inte hur jag tog mig hem till mamma. Nu ligger jag nerbäddad, kallsvettig och plågad. Mamma har matat mig med yoghurt, baddat min panna. Vid ett tillfälle satt hon på sängkanten och betraktade mig allvarsamt. "Det är på något sätt alltid nåt med dig" sa hon. "Näee" svarade jag.

Nu undrar jag genom feberdimmorna vad sjutton hon menade.

Bra tjejer

2012-01-10T21:03:00.000+01:00

Jag fortsätter med min otippade vurm för den Schulmanska familjen och hakar på Amandas initiativ till att hylla andra kvinnor.

Män kan sitta i timmar och hylla män som gjort bra, stora eller coola saker. Det kan vara samtalsämnen som håller i en hel kväll om sportsmän, regissörer, skådespelare, företagsledare, författare och makthavare över lag.

skriver hon och passar på att hylla Mia Skäringer.

Jag måste såklart haka på. Jag vill hylla följande kvinnor:

Nour el Refai
När Nour pratar lyssnar jag. När Nour skojar skrattar jag. När Nour gör TV vill jag titta. Jag är så himla impad över hur hon hanterade dippen efter melodifestivalen, när hela Sverige hånade hennes insats i kulisserna. Hur hon kom tillbaka. Hon gör den perfekta balansen mellan personliga upplevelser och slipade argument. Nour är trubbig, smart och grymt rolig. Jag älskar Nour.

Cherin Awad
En ny förälskelse. Hittade hennes Twitter och blogg förra veckan. Cherin skriver om vardagsrasism, bebistrubbel och livet på ett helt onostalgiskt och direkt sätt. Hon berättar hur det är när vita gubbar slänger sig över henne på gatan, fulla av hat och rädsla. Hon lyfter unga kvinnors berättelser om förakt och utanförskap och flabbar åt alla missförstånd som folk har om hennes slöja ("Om någon kommer in i ett rum där jag befinner mig utan slöja tar jag på mig en. Ingen dör.") När jag läser Cherins texter blir jag glad ända in i ryggen.

Katarina Wennstam
Katarina skrev modiga reportageböcker om gruvliga våldtäkter medan folk fortfarande trodde att en våldtäkt bara kunde ske i mörka parker och att våldtäktsmannen alltid var en knäppgök från samhällets avkrokar. Hon är modig, klok och klarar av att vara knivvass även när hon är omgiven av haters. I hennes romaner finns karaktärer som aldrig skildrats någon annan stans. Om hela världen lyssnade på Katarina skulle allt bli fint.

Loud like a girl-Klara
För att hon gör serier med en alldeles egen nerv. Tar bilder som säger mer än de visar. För att hon är galet rolig och för att hon skriver om att hänga på jobbtorg och känna sig utanför samhället. Fly fruktpackarfängelset. För att hon kan skriva om de fula dagarna, trötta ansiktet, brustna relationerna, ensamheten, den lilla framgången och skammen. När Klara lägger upp en nytt inlägg måste jag läsa det direkt. Och sen bor det i mig länge länge. Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara hennes kollega en dag.

Tuva Novotny
För att hon är en grym skådis och vägrar låta tidningar publicera retuschade bilder av henne.

Nanna Johansson
För att hon gör världens bästa radiokrönikor.

Fotnot: Det är läskigt hur svårt det var att komma på personer. Det är som att mina kvinnliga förebilder måste vara bra på ALLT för att jag ska bli helt övertygad. Huäää.

Medan livet springer utanför fönstret

2012-01-04T23:06:00.000+01:00

Fick en sån livsstress ikväll. Låg i soffan, åt mango med gaffel och kollade på The Voice. Tredje kvällen i rad som jag går direkt hem efter jobbet och fastnar i soffan. Och det spelar ingen roll att jag har hunnit rensa hela garderoben, skickat viktiga mail till människor jag älskar och betat av volontärjobb. Jag får panik. Känslan av att livet springer utanför fönstret medan jag glor på tv:n. UUUÄÄÄHH.

Ba: Jag borde testa alla mina vingar innan det är för sent. Gå hos sångpedagog, spela amatörteater, skriva böcker, åka slalom, dricka te hos främlingar. Jag och Chrille borde mötas upp efter jobbet och gå på musikal. Kolla in små vernissager, snubbla över nya sammanhang. Jag älskar fotoutställningar och nötte golven på Galleri Kontrast, men har fortfarande inte varit på Fotografiska museet!

Jag var med i en skolmusikal en gång. Hade ingen märkvärdig roll, ingen solosång. Men jag gick verkligen in för att göra min statist-artade insats med bravur. Två år senare hände något helt osannolikt. I toalettkön på Söderkällaren mötte jag någon som höll kvar min blick. Visst är det du? Som var med i den där musikalen på S:t Eriks? frågade hon. Och det var det ju. Hon kunde citera mina repliker och återgav i detalj hur magnifikt jag tagit mig an rollen. Min dramalärare brukade använda dig som gott exempel för hur vi skulle agera, sade hon.

Kanske hade någon betalt henne för att säga så. Kanske överdrev hon, drogs med av min bekräftelsetörst och de stora gester som bara uppstår i en toakö.

Jag vet bara att de orden har förstört mitt liv lite grann. För någonstans, parallellt med min kontorstillvaro, spiller jag runt på scener och gör succé på succé.

2012

2012-01-03T16:47:00.000+01:00

Jag har fortfarande svårt att hitta en måttlighet i mitt jobbande. Ena stunden känner jag mig julledig ända in i själen och svävar ut i oväsentligheter. Andra stunden är jag så produktiv att jag nästan blir rörd över mig själv. Det är med andra ord en balansgång mellan två ganska sköna stadier.

Tycker att det nya året har börjat bra. Med fin fest som slutade i sängen, ny blogglust, romanidéer, hemliga planer och roligt jobb. Jag tror att det kommer att hända mycket 2012. På festen kom vi fram till att 2011 var det svartvita året. Det som var bra var fantastiskt men det var dåligt var djävulskt. Många tyckte att våren var vit och hösten svart. Jag tänker att 2012 mycket väl kan bli det makalösa året.

Firar att det svartvita är över.

Alex Schulman, part 2

2012-01-03T13:15:00.001+01:00

Vilka Schulman-diskussioner det blev! Tack för alla länkar. Jag slits såklart mellan kärlek och hat. Eller, ja, snarare djupa suckar och jazzhands.

Tycker att Alex inlägg om överskattningen av bloggars inflytande är lite overkill, men har samtidigt en intressant poäng.

Jämförelsen mellan orakade armhålor och ärselhål - djup suck (men det var ju brorsan som drev den hållningen). Samma sak med raljerandet kring genusdagis. Och ganska onödigt att skriva detta om Underbara Clara (som om han dessutom inte visste vem hon var! Megasuck):

Hon är feminist, tror jag. Har Amanda skitit i det feministiska blå skåpet eller är Clara lite väl "känslig"? Jag håller i alla fall på min fru. Hon verkar mycket speciell, denna Clara. Jag läser i hennes blogg att hon fått barn. Hon vill dock inte säga vllket kön barnet har, om det är en pojke eller flicka. Hon tycker inte att det är viktigt. "Det är en unge och den är frisk", konstaterar hon. HA HA HA! Festligt!

Det är lurigt det här. Mitt nyårslöfte inför 2012 är att bli mindre dömande. Älska även den som formulerar sig klumpigt, kommer med ogenomtänkta argument och hävdar att alla tjejer väljer prinsesskläder helt utan påverkan från omvärlden. Vara stor i det. Tydlig i hur jag tänker men ödmjuk och öppen. Se människor som isberg, FULLA av sidor och nyanser.

Jag tycker att min brors kommentar på fenomenet Alex Schulman var så genomtänkt och nyanserat att jag citerar den rakt av:

Mitt intryck är att Alex Schulman är en väldigt osäker kille, och att det tar sig flera uttryck. De bra uttrycken är när han erkänner och utforskar sin osäkerhet, de dåliga när han inte gör det. Som en vän av den här bloggen kom jag att tänka på en länk som postades bland kommentarerna till Filip och Fredrik-inlägget, från när Alex försöker passa in i tuffa gänget under Nittileaks:

Sättet att föra sig, sättet att prata på. Han gör sig till. För mig känns det direkt som om jag stött på massor av liknande posörer under min uppväxt. Alex är ingen ball kille, och han borde komma till rätta med det. Istället blir han banal och tråkig. Som när han hånar queerföräldern Clara, till exempel. Hustrun fick ett mothugg - Prince Charming kommer till undsättning.

Det är egentligen helt ovärdigt hans mer intressanta sidor. Precis som många andra som jagar ouppnåeliga manlighetsideal känns han från och till väldigt obekväm i sin roll.

Ps. När det gäller användandet av ordet crackneger har jag såklart inga ambitioner om att vara ödmjuk och öppen alls.

Är Alex Schulman den nya Filip och Fredrik?

2012-01-02T15:46:00.000+01:00

Jag ska inleda året genom att sparka upp en dörr som säkert redan är öppen för många av er.

Alltså. Alex Schulman. Någon gång i tiden bestämde jag mig för att förakta honom. Jag tror att det började med att hans bror skrev en anskrämlig krönika om att han inte ville se kvinnor amma medan han åt sin råbiff. Det är ju en text som Alex inte på något sätt kan lastas för, men han hade ju den där bloggen som folk beskrev som elak och det liksom räckte för mig. Överklassvibbarna gjorde sitt till; vurmandet för charkdiskar, den putsade frisyren och stureplansreferenserna. Blä tänkte jag och bestämde mig för att hata.

Man skulle kunna säga att jag har vikt av från hatlinjen den senaste månaden. Jag tror att det började när Linda sa att hon ville maila Alex och tipsa om min blogg (hon gjorde det aldrig, vad jag vet). Jag förstod att detta var en välvillig insats och märkte hur jag blev smickrad. Började försiktigt googla upp honom. Sedan dess har jag läst hans bok om att vara kär i sin fru och jag har har börjat följa hans blogg och Twitter. Jag har börjat kolla in mig på gamla avsnitt av Schulman show. Och jag har börjat att, ja. Typ, ÄLSKA. Är i en fas där allt han skriver och säger är bra, smart, kul och finurligt. När jag lyssnar på radio vill jag bara höra Alex röst i stället. När jag läser bloggar jämför jag inläggen med Alex. Jag engagerar mig i hans nya värmegolv, oroas över hans halsmandlar och skrockar över hans kaffebryggartjafs med frugan. Det är faktiskt lite sjukt. Och på något sätt så otypiskt mig att jag bara kände mig tvungen att vädra kärleken här.

Såhär var det faktiskt ett tag med Filip och Fredrik, medan de fortfarande gjorde 100 höjdare. Alltså innan de började spela innebandy med Ingvar Oldsberg och snöade in på manliga mästare på allvar. Det återstår att se vilka banor Alex väljer i framtiden. Om han sviker mig eller fortsätter att imponera med sin ödmjukhet och sitt träffande språk.

Om vi ska titta på den här nya kärleken ur ett globalt perspektiv finns det ju faktiskt hopp för världen och mänskligheten och alltihop. Om till och med stränga jag kan gå från förakt till ömhet på några dagar, kan väl vem som helst.

Mörk dag, gnistrande kväll

2011-12-31T13:17:00.000+01:00

Alltså nyårsångesten. Den överrumplar mig varje år. 2011 har varit så himla innehållsrikt, jag är någon helt annan stans än för ett år sedan. Ändå känns det som att jag stått helt still, det gör det alltid. Ändå kan jag inte släppa tankarna på det vi önskade men inte fick.

Klädvåndan inför kvällen, känslan av att inte vara inbjuden någon stans, trots att jag ska på värsta fina festen med mina bästa. Det är som att hela kroppen minns nätterna jag stått i tio minusgrader i nylonstrumpbyxor med huvudet i en konstig vinkel - och längtat efter att fyrverkerierna ska ta slut så att jag kan åka hem och gråta över allt som aldrig blir. Alla som hånglar överallt, hånglar med stela vinterläppar, halsar skumpa, gnuggar fingervantar.

Ikväll ska jag fira inne i värmen, med varma läppar och fräsiga strumpbyxor. Jag ska fira tolvslaget genom att hålla om nyfunna vänner och glädjas åt allt det fina.

Jag gissar att årets första låt kommer att bli den här. Hoppas.

Handen runt kroppen som aldrig släpper

2011-12-30T12:11:00.003+01:00

Hänger på västkusten. Är ingen rutinmänniska i vanliga fall men här ser mina dagar identiska ut, sommar som vinter. Vaknar halv tie, äter rågflingsgröt med lingon, går en mil, läser och sover, äter middag. Kollar film på ettan.

I rutinen ingår även att jag lyssnar på sommarpratare. Så även denna gång. Igår blev det Ghita Nörby från i somras. Tycker hon är en fantastisk skådespelerska, men alltså pratet! Jag dör.

Hon börjar med att berätta att hon föddes till tonerna av Mozart (citat: det var inte lätt). Redan när hon var liten älskade hon vackra rum och kunde inte tänka sig att leka hemma hos vänner som inte hade tallrikar på väggarna. Båda föräldrarna jobbade på teatern och kriget kändes avlägset trots att det stod i full blom runt Nyhavn, där hon och familjen bodde. Ibland såg hon sin fars operaföreställningar och föll i gråt över hans vackra stämma (jag kunde inte skilja på livet och konsten än).

Sen följde åren på Det kongelige teater (det var tufft) och mötet med Ingemar Bergman, den KÄRA vännen Roger Moore och den enastående Ernst-hugo Järegård (det var en ära) (Vi gjorde enastående filmer). Så snart gubbnamedroppingen är klar berättar Ghita att hon gett ut tre böcker som består av nedskrivna samtal mellan henne och vänner. En av dem föregår i hennes egen rosengård i Köpenhamn (jag älskar rosor och har minst 60 sorter) och heter följaktligen "Ghita och rosorna". I böckerna kan man läsa Ghitas tankar om döden (den är som en blick i en droppe, en hand runt kroppen som aldrig släpper), kärleken (när jag blir kär finns inget annat än kärleken) och kryssen i livet (?).

"Det är inte många som klarar av det hårda livet på teatern" berättar Ghita på sin danska svenska och lyckas plocka upp exakt rätt diftonger för att hon ska låta som en dam från öfre Östermalm.

Ghita var med i överklassskildringen Matador, som blev en succé (härligt att sprida den danska kulturen över världen), men också i lättsammare filmer som "En pölse skal serveres med fölelse" som trots allt "blev en kult" när Ghita medverkade.

Alltså, jag har 24 minuter kvar av programmet och har redan baxnat av hennes storvulenhet flera gånger om! Det är så uppfriskande! Och skämmigt på samma gång.

Kanske en förebild för oss som försöker Stuva om och bli större för oss själva.

Matkoma och äktenskapsskryt

2011-12-26T01:09:00.001+01:00

Det här med att vara ihop aplänge. Det finns så fina grejer med det alltså. Kom och tänka på det här om dagen när min mamma var här på middag. Som vanligt fick jag värsta koma-dippen när jag ätit klart. Förr trodde jag att det berodde på stress, virus eller möjligtvis obekväma köksstolar. Det liksom kliar i hela kroppen när sista tuggan är tuggad. Det känns som att jag ska svimma och jag stirrar skräckslaget på allt porslin som begär att plockas undan när allt jag vill är att lägga mig ner. Blodsockerfallet jag upplever efter en omgång fisk och potatis är BRUTALT.

Det här är ju nånting som skulle kräva både en och två förklaringar med en ny partner. Jag inser ju själv det orimliga i att middag kan få mig att falla död ner, VARJE DAG. Därför bultade mitt hjärta extra hårt av tacksamhet och sju år gammal kärlek när jag slängde mig i soffan efter kvällens prövningar och hörde Chrille förklara läget för mamma i köket; Du förstår, hon funkar så. Frida behöver verkligen få vila en stund efter större måltider.

Mamma ba; ja, ja, okej. Whatever you say.

Jul på jobbet

2011-12-22T12:57:00.001+01:00

Sitter på jobbet med händerna instuckna i tröjärmarna. Ser kollegor lämna skrivbordet med lätta, högtidliga steg. Ropa god jul och gott nytt. Det drar ihop sig nu. Jag har jobbat här i en månad och känner mig trygg och säker och bra. Har ungefär en miljard idéer och en favoritknapp på kaffeautomaten. Sådär som jag trodde att jag aldrig skulle ha.

Hela datorn är full av projekt och jag vill börja med alla på en gång. Men först vill jag också lämna skrivbordet i någon vecka, hämta andan, lufsa i västkustsnö, käka marmeladkulor och riva lite i en bok.

De är alltid så konstiga, sådana här dagar tycker jag. Dagar då det känns som att man egentligen är ledig. Som när man jobbar mitt i juli, på skärtorsdagen eller ja, två dagar innan självaste dopparedagen. Det är tomt på jobbet, inkorgen är tyst och jag måste slå mig själv med handflatorna i ansiktet i bland för att inte försjunka i semsterlunk i förtid. Var nära att gå till jobbet osminkad i mjukisar i morse och blir förvånad varje gång jag hör en jobbtelefon ringa.

I morse mötte jag en kostymman i hissen. Han lyssnade på extremt hög balkanmusik i hörlurar och det var alldeles tydligt att han inte heller fick någon ordning på denna halv-juldag. Det var röd tomtescarf, slätkammad frisyr och gung i knäna. När jag gick av på min våning var han nära att följa med in genom dörrarna tillsammans med mig. När han insåg att han var i helt fel lokaler skrek han (för att överrösta balkandunkat); NU LURARU MIG ALLT! Och så insåg han att han vrålat rakt in i julefriden på RFSU:s förbundskansli och att han var en kostymman och inte en liten unge och började skratta. Och så började jag skratta och så skrattade vi tillsammans en stund, han skrikande och jag frustande genom näsan. En typisk grej som aldrig hade hänt en vanlig tisdag i oktober.

Om du frågar mig.

Rolig kostym.

Bloggtorka och länklove

2011-12-01T15:27:00.000+01:00

Jag vet att min blogg är den torftigaste i universum just nu och att ni som tittar in här ibland troligen undrar varför i all världen ni ska fortsätta med det. Men det finns tyvärr inget alternativ för mig just nu. Jag fokuserar på jobbet och hjärtat och magen.

Så länge tycker jag att ni ska läsa det här inlägget av Alex, vars ord damp ner i mig som hårda stenar. Om november, misslyckad-känslor och att gå runt och känna sig som en bluff. ÅHHH vilken kraft det finns i att andra verkar uppleva exakt samma tvivel.

Att jag de fakto känner mig ganska fantastisk sedan några dagar tillbaka, gör inte texten mindre grym. För rätt vad det är kommer den, ängslan.

Agnes är bäst ingen protest

2011-11-25T12:33:00.000+01:00

Medan jag gnäller om prestationsångest och trygghetsabstinens tar bästa, modiga Agnes strid. Hon skriver en knivskarp debattartikel om de sunkiga, hierarki-skapande traditionerna som fortfarande lever rövare i landets internatskolor.

Hon är med i Aktuellt och hon hittar exakt rätt ord för att beskriva sin egen berättelse om att övernatta i ett duschrum inkletad i gamla matrester. Och SAMTIDIGT analysera traditionerna ur ett högre, strukturellt perspektiv. Hon muckar med de känsligaste, rikaste och mäktigaste. Och hon får ta så himla mycket skit.

Medan jag ängslas över bara tanken att tycka saker under eget namn och bild, skriver Agnes böcker och bråkar med Ian Wachtmeister i efter tio-soffan.

All min respekt och beundran.

Klok som en väldigt liten bok

2011-11-23T22:23:00.000+01:00

Jag har börjat på mitt nya jobb. Allt känns väldigt oöverskådligt. Jag harklar mig ofta, överväger varje ord och för helt extremt mastiga anteckningar i ett litet kollegieblock utan linjer. Tampas med viljan att prestera 100 procent från dag ett och 150 från dag tre. Blir osäker när jag inte förstår begrepp och förkortningar. Orolig när tekniken inte funkar som jag mindes.

Men det finns ett litet frö. En förvissning om att det här kommer att blir bra. Att jag är bra, i grunden. Ganska härlig och kompetent ändå. Sprudlande och klok, som mina gamla kollegor skrev på avskedskortet.

Och sprudlande och klok vinner i längden, även om jag känner mig mest liten och tafflig just nu.

Rum pa pa pum

2011-11-14T22:00:00.000+01:00

Tack för alla era musiktips! Ni har hjälp mig att få ihop en spotifylista med alltifrån Florence and the machine till Radican face, Adele, Jens Lekman och Those dancing days. Värsta bästa.

Men höstens signaturmelodi hittade jag faktiskt själv.

Hej lilla ängslan, är du här igen.

2011-11-13T19:27:00.001+01:00

Varje gång jag har fått ett nytt jobb har mina reaktioner följt samma schema.

Först blir jag asglad och stolt och dunkar mig själv våldsamt i ryggen. Sen dröjer det bara några dagar innan jag faller ner i ett djupt hål av självtvivel.

Det börjar med att jag får för mig att jag ljög på anställningsintervjun och därför framstod som bättre och smartare än jag är (vilket nog tyvärr har att göra med den här händelsen). Jag inbillar mig att jag förväntas vara expertkommentator, spindel i alla näten och skojigaste kollegan från dag ETT. Märker hur min röst blir tunnare och hur det blir längre till de smarta, välformulerade tankarna.

Sen får jag gränslös separationsångest från det sammanhang jag befinner mig i. Kollegorna jag ska lämna, arbetsuppgifterna jag aldrig ska göra mer. Lunchrummen jag aldrig mer ska värma lådor i.

Och som ett brev på posten kommer nästa vånda på besök: jag kommer aldrig att klara det. Arbetsuppgifterna kommer att vara mig övermäktiga, jag kommer aldrig att haja jargongen eller slappna av på min kontorsstol. Aldrig sladda in genom korridorerna och känna mig nöjd med mig själv, dra internskämt och hitta de godaste knapparna på kaffeautomaten. Och så börjar jag tänka på alla andra som byter jobb utan att blinka. Som kastar sig in i nya, utmanande sammanhang med lätta hjärtan och ett gapflabb på läpparna.

Jag är så himla bra på att säga till andra att de måste tillåta sig att vara nya, små och förvirrade. Att ingen kan göra underverk från dag ett. Att personer som intar en arbetsplats med famnen full av sprillans nya idéer mest är jobbiga. Att det finns en ära i att vara lyhörd. Känna in läget innan man ställer sig upp på möten och skriker och vevar.

Men det är så svårt att tro på det där själv.

När ska man bli av med den där ängsligheten frågade min vän Lisa här om dagen. Och älskade farmor skickar kraft ända från Köpenhamn och mailar hur lär man sig självkänsla?. Jag har en armé av pepp omkring mig och långsamt börjar ängslan att släppa. Jag kan ge den namn och och perspektiv.

Och mitt svar på Lisas och farmors frågor ser ut såhär:

Jag låter våndorna komma och leva rövare i min kropp. Jag säger hej lilla ängslan, är du här igen. Det var ju föga förvånande. Och jag är stor i den, låtsas inte för någon. Jag bloggar om den. Spikar upp ängslan på ett plakat och viftar med det tills känslan falnar.

För det gör den ju alltid.

Hen

2011-11-10T17:53:00.006+01:00

Första texten under rubrikerna som ni valt.

Bildkälla

Det händer att folk säger hen till mig i stället för hon. Det gör mig alltid varm i magen. Jag gillar att tilltalas som en människa i första hand och som en person med kvinnligt könsorgan i andra.

Det handlar inte om någon ovilja att vara tjej. Jag trivs i min kropp och i det systerskap jag känner mig som en del av då och då. Jag klär mig i jeans som stramar över rumpan och magen. Kalla, figurnära jackor och jag penslar fransarna dagligen med tjock maskara. Men jag skulle gärna känna mig friare att låta bli.

Och jag är så himla trött på att dela upp grejer och egenskaper och personer i kategorierna manligt och kvinnligt. Det är bara trångt och ointressant. Och vittnar mer om våra kladdiga, gemensamma förväntningar på hur kvinnor och män ska vara - inte hur vi faktiskt är.

Jag gläds och stärks när folk orkar leva utanför facken. När Nicki Minaj gör musik under manligt alter ego. När Agnes funderade på att inte berätta könet på barnet hon hade i magen för några år sedan. När Linus bär höga klackar, för att han känner sig fin och stark i det. När folk berättar festliga anekdoter utan att nämna könen på de inblandade. När Fatimas man i en post-förlossningsförvirrad stund glömde bort att han fått en dotter och ville döpa henne till Noa.

När könet är underordnat och bara människan finns kvar.

Lite såhär: jag klandrar ingen som låter bli att säga hen eller som väljer att köna. Men jag uppskattar dem som pallar att ta vardagskampen.Och jag säger självklart hen till den som önskar att jag ska göra det.

Jag tänker på filmen Ångrarna och de två transmännen som blev helt annorlunda bemötta när de var kvinnor än när de var män. På tjejbebisarna som jag har träffat som redan kallas för lilla dockan och vars hela rörelsemönster tolkas utifrån att de är tjejer. Den lilla rosa toppluvan som får sätta hela mallen.

Jag tänker på folk som under min uppväxt (i bästa välmening) bara FÖRUTSATTE att jag ville ha hårlösa ben, struttiga bröst, uppfattas som snäll och försiktig, klä mig moderiktigt och bli kär i killar. Och hur det påverkade mina val på ett sätt som känns olyckligt i efterhand.

Det vore grymt om samhället någon gång blev så jämställt att ordet hen förlorade sitt syfte. Att blev ointressant om någon är man, kvinna eller något däremellan. Men vi är inte där än. Och tills vi närmar oss målet gillar jag ordet person.

Relaterat:

Och det här sorgliga:

Mina rubriker

2011-11-10T11:14:00.000+01:00

Här är rubrikerna som ni vill att jag ska skriva inlägg till:

Hen
Varför jag är för/emot kvotering
"Hur ofta är det normalt att ha sex?"
"Att brinna"
Unga tjejer idag
"Att växa upp" (hur jävla svårt ska det vara egentligen?)
"Om jag skulle välja en känd person att tillbringa en natt tillsammans med skulle det vara..."

Mycket politik kan jag tycka. Och jag som bara har skrivit dråpliga berättelser om cykelstölder och planking på sistone. men jag tackar ödmjukast för era beställningar, skrivhjärnan går redan på högvarv.

Ofrivillig planking

2011-11-02T20:09:00.000+01:00

Jag har hängt på Stockholmsmässan i tre dagar. Lagom till lunch idag började jag känna mig lite groggy och trött. Samma känsla verkade infinna sig hos damen som gick strax framför mig, på väg från utställarmatsalen. Hon tog kurs rakt mot en enorm sittpuff som olyckligtvis hade samma färg som golvet.

Allt hände väldigt snabbt. Plötsligt hade hon travat rakt in i puffen och fallit handlöst, raklång. I någon sekunder låg hon så, med armarna längs sidan, raka ben och ansiktet mot puffen. Jag hörde hur hon frustade och fnissade förvånat och kunde inte låta bli att le.

Det såg verkligen ut som att hon ägnade sig åt planking, alltså typ det roligaste jag vet. Ni vet när folk lägger sig som plankor på oväntade ställen:

Jag försökte dölja mitt förtjusta skratt genom att hojta något snällt om hur kamoflerad puffen var - samtidigt som jag började spåna på ett skojigt blogginlägg om saken.

Då hade jag ännu inte upptäckt att den ofrivillige plankaren var självaste Lill-babs.

Att stjäla sin egen cykel

2011-10-30T19:56:00.001+01:00

En så himla knepig grej hände idag. Jag gick förbi min egen port på väg från affären till bilen. Utanför porten stod min cykel och på cykelstyret hade jag glömt en lampa, i full fräs.

När jag såg det gick jag fram till cykeln och stängde av lampan, såklart. Det finns ju ingen vits med att den sitter där och strålar, rakt in genom fönstret hos damen som bor på bottenvåningen.

Det finns ett vandrarhem i vårt hus och utanför dörrarna hade det samlats en liten skara. De fick nu beskåda hur jag dök upp från ingenstans, gick fram till (till synes) random cykel och stängde av dess lamp. De fick också se hur jag fortsatte gå några steg längs trottoaren men hejdade mig, rusade tillbaka till cykeln och plockade av hela lampan. Lade den i fickan.

Jag kom nämligen ganska snart på att ingen vettig människa lämnar lampan på cykeln. Så varför skulle jag.

När jag knyckt med mig min egen lampa och börjat gå kom jag plötsligt på hur det måste se ut utifrån. Blev såklart våldsamt generad. Halva vandrarhemmet kunde ju tro att de just bevittnat en lamptjuv. Kanske skulle snacket gå, om den nonchalanta kvinnan i skepparkavaj som plockar lampor mitt på blanka söndagen, inför förvånade turister.

Detta var en tanke jag knappt stod ut med. Så jag gjorde en helvändning till. Gick tillbaka till cykeln en tredje gång och drog fram nyckelknippan för att markera att det minsann är jag som äger nyckeln till låset.

Men så hade jag fått med mig FEL KNIPPA. Hängde dubbelvikt över ramen medan jag grävde i låskolven med källarnyckeln, tvättstugenyckeln och portnyckeln - samtidigt som sanningen sjönk in och kinderna hettade. Situationen gick inte att rädda.

Och jag kunde inte förmå mig själv att gå fram till turistklungan, slå ut med armarna och säga its my bike you know. Det kändes också orimligt att bara lämna platsen efter den här märkliga uppvisningen. Så det fick bli plan C.

Jag tog på mig en min som jag innerligt hoppas var en blandning av självsäker arrogans och lösningsinriktad pondus. Sen lyfte jag upp hela cykeln på axeln och gick. Den var tung och blöt och hjulen slafsade mot kjolen. Så fort jag hade rundat hörnet ställde jag ned den igen, slank in i bilen och trampade på gasen.

Krypkörde förbi porten medan jag hoppades att inte turisterna skulle titta in genom framrutan och upptäcka mig. Känna igen den leriga fejan på kvinnan som just genomförde tidernas bökigaste cykelstöld.

Säg så skriver jag

2011-10-30T19:19:00.000+01:00

Okej, jag gör som Clara (och många andra) nu.

Ge mig rubriker så skriver jag inläggen!

Bagarmossen I came back to you.

2011-10-30T11:25:00.000+01:00

Jag har börjat tänka på min barndoms förort, Bagarmossen. Det är väldigt konstigt alltihop. Bagis var liksom en uttömd plats för mig. Jag såg den inte längre. Gick över gatstenarna på rutin och längtade bort de sista åren.

Nu återvänder jag i tanken.

Jag letade bloggar, sidor och kartor över Bagarmossen här om dagen och det liksom sög till i magen när jag ser vägarna, skolorna, skogarna och torgen. Jag känner inte till dem ur ett fågelperspektiv, vet inte vad kvarteren heter, vad de olika platserna har för syften på ett stadsplanerarplan. Men jag vet allt om hur det är att leva där. Och plötsligt kändes det lite sorgligt att all den kunskapen skulle gå förlorad.

Till exempel området bakom Brotorpsskolan. Det kallar stadsdelsnämnden för rekreationsområde. Men det handlar i själva verket en gräsplätt, som min lågstadieklass besökte EN gång. Det var en vårdag i ettan. Under natten hade en äldre elev gått bärsärk, bajsat på två ställen och skrivit Jag älskar Anna på en fönsterruta. Vi betraktade högarna och texten under andaktsfull tystnad medan en ny bild av vuxenvärlden växte fram.

Jag vet allt. Till exempel vilken tunnel man ska cykla jättesnabbt igenom, eftersom det sades att det stod en gubbe på andra sidan som håvade in alla som cyklade för långsamt. Jag minns spänningen när godisaffären Candyland mötte sin överman i Augusta Jansson - en identisk butik som öppnade på andra änden av torget. Hur alla valde sida. Augusta (som trots sitt präktiga namn sålde exakt samma lösgodis och plastförpackade hamburgare av vingummi som sin konkurrent) fick mitt fulla stöd.

Mitt flickrum. Hur jag smög dit mina första kärlekar. Tog med en av dem ut i skogen för ett spännande midnattsdopp. Hur han tryckte en pannlampa över huvudet och började leta björn när jag bara ville hångla.

Nu ska de bygga radhus över stenarna där jag en gång grävde upp en begravd kråka och släpade hem den i tron om att det var en skatt (den låg ju i en vacker låda).

Och jag märker att jag bryr mig.

Du är mer än en plastburk

2011-10-27T18:46:00.002+02:00

Två program om barnlöshet på TV just nu. Och som vanligt fokuseras det oproportionerligt mycket på en sak: spermatesterna. Jag har reagerat på det förrut. I hollywoodrullar och svennefilmer. Varje gång de handlar om par som försöker få barn zoomar kameran in på plastburkar och rum med porrfilmer.

Jag har en handfull kompisar som går igenom infertilitetsutredningar. Har följt en kär vän under hennes tre år långa kamp för att slutligen bli gravid. Genom hormonbehandlingar, äggplock, nålar och besvikelser. Just spermaproven känns som det minsta problemet.

Ändå blir det värsta grejen, även i programmen på TV. Sterila rum, solkiga tidningar och stönande människor på en tv-skärm. Plastburken. Alltid plastburken. Inget om den ändlösa raden av negativa graviditetstest, kalla metallinstrument mot känslig hud, tabletterna som skapar ångest och mensvärk från helvetet.

Nu kanske det låter som att jag jämför lidanden. Raljerar över lidandet i att onanera i en burk och ställer det mot kämpiga gynekologiska procedurer. Som om det gick att jämföra.

Men jag vill snarare poängtera vilket förminskande det är av de barnlösa männen. Som längtar, kämpar, blir besvikna. Som sällan möts av omtänksamma frågor och varma kramar på samma sätt som deras tjejer gör. Hur kul är det att se sin partner lida och tiden försvinna i kampen för ett barn.

Och sen inte skildras som något annat än en fumlig grabb i ett runkrum.

Ett klassiskt exempel:

Trailer till Hans och Hennes från rstvideos trailerarkiv.

Och ett till:

Och snart är det vinter

2011-10-24T15:28:00.000+02:00

Jag är så totalt utsvulten på bra musik. Det är som att inget grabbar tag. Lyssnar på gamla listor från typ 2009 och blir irriterad på mig själv för att jag inte verkar utvecklas.

Risken finns att jag inte kommer att ha en enda låt att relatera den här hösten till. Sånt himla slöseri med en annars helt fantastisk höst. Inte en enda refräng som väcker minnet av svampdagen med våra mammor, dopen, vinnätterna eller yogamorgnarna. Inte ett låtintro som påminner om förmiddagen då jag fick telefonsamtalet om att jag fått jobbet.

Inte ens Feists nya tränger ända in den här hösten. Inte Jonathan Johanssons Stockholm som typ alla verkar gå runt och böla till just nu.

Jag vill ha en ny röst, gåshudsmelodier och varma trummor. Att det ska vara så svårt.

Ett slag för Björn.

2011-10-20T11:08:00.001+02:00

Jag vill också slå ett slag för min brors nya hemsida. Han söker jobb och är så bra. Anlita honom eller tipsa folk som vill göra det.

Vem kan liksom motstå det här:

Min profil i siffror: Sammanlagt har jag föreläst för 160 människor och har torgtalat inför fler än 300; jag har hållit 2 värderingsdagar tillsammans involverande 175 högstadieelever och 25 volontärer; jag har organiserat 4 utbildningar under sammanlagt 10 utbildningsdagar, inbjudit 23 föreläsare och utbildat 37 samtalsledare; jag har presenterat ungefär 160 festivalfilmer inför sammanlagt 13000 gäster; jag har publicerat 50 artiklar. En stor del av detta har skett ideellt, men inte allt. Mer finns att läsa under rubriken Anlita mig.

Bli världens bästa människa på 40 sekunder.

2011-10-18T14:15:00.001+02:00

Jag skulle vilja slå ett slag för ömsintheten. Det känns inte som att folk är särskilt ömma överlag.

Här kommer mina ömsint-tips.

Kom ihåg vad folk har för favoritmat och droppa den informationen då och då. Till exempel för kollegor. Tänk er en dassig tisdag runt mötesbordet och så säger din bordsgranne: idag är det jag som bjuder på sugersnaps till lunchen. Jag vet ju hur mycket du uppskattar baljväxter. Eller: såg du att de serverar minestrone på konferensen. Din favorit. Få saker skapar samma omedelbara känsla av trygghet och sammanhang som när någon minns namnet på ens barndomsgröt.
Tvätta ett plagg i tvål och ljummet vatten. Någon annans eller ett eget. Så himla ömsint.
Skratta när folk försöker vara roliga. Inte för att det rycker i skrattmuskeln utan för att du vill dem väl.
Le, koppla på värmen och liksom spänn musklerna runt ögonen medan du betraktar någon som pratar med dig. Den här är lite känslig. Det får inte bli skräckinjagande. Testa gärna på någon du känner väl innan du praktiserar trixet ute i vida världen. En gång blev jag intervjuad av en klasskompis som gjorde såhär under hela intervjun och jag har aldrig öppnat mig så mycket som då. Aldrig känt mig så välkommen och bekräftad. Sen har jag gjort så när jag själv intervjuat, träffat kompisars nya partners eller haft stödsamtal med utsatta tjejer. Det funkar alltid.
Billie holiday och tända ljus. Obviously.
En hand på axeln. En plötslig armkrok. Fingrar mot pannan. Den där ömsinta, snabba beröringen som får folk att bli till varma degklumpar utan att man behöver korsa deras integritetsmur.

Berätta gärna era tips.

En bild jag hittade när jag googlade runt på temat. Stella McCartney tror jag?

Min hemlis

2011-10-17T17:32:00.000+02:00

För några månader sen satt jag funderade på vart jag ville sikta. Vad jag vill jobba med i framtiden. Jag kom fram till: sexualpolitik och webb. Och jag tänkte; långsiktiga mål, de är bra. Om tio år vill jag jobba som webbredaktör på RFSU.

Men det gick snabbare än jag hade planerat. På grund av något slags helt äckligt, magiskt, fantastiskt flyt är det exakt vad jag kommer att göra nu. Papperna är skrivna. Om en och en halv månad jobbar jag på mitt drömjobb. Jag är så glad och peppad att jag nästan spricker.

I sann stuva om-anda tänker jag inte förminska eller be om ursäkt för min framgång. Jag tänker inte säga att den berodde på tur, även om det känns grymt lockande att inte förhäva sig. Jag tänker säga att den beror på att jag gör ett bra jobb - och göra allt jag kan för att tro på det.

Jag ser löken men blundar för kvinnan

2011-10-13T11:19:00.000+02:00

Det bor en kvinna i trapphuset utanför mitt jobb. Varje kväll slår hon läger på avsatsen mellan vår entré och dörren till gården. Där passerar nästan ingen och hon får sova i fred.

Jag är lite rädd för kvinnan. Egentligen grundar sig den rädslan bara på att jag en gång såg henne välta sin kundvagn mitt i en korsning. Alla påsar, pryttlar och trasor ramlade ner på gatan och kvinnan skrek rakt ut i sin vrede och frustration.

Det är ju inte så konstigt. Vem skulle inte skrika om allt man ägde låg i snödrivorna på Ringvägen.

Kvinnans närvaro märks på olika sätt. Ibland ligger små spår av lök på avsatsen. Ibland en tidningsremsa. Ibland lite tröjludd. Den som kommer tidigt till jobbet (alltså inte jag) kan behöva kliva över henne där hon ligger under presenning från Bauhaus. Förra veckan råkade en kollega ropa fan vad det luktar fis innan hon såg byltet som tryckte strax utanför dörren. En stund senare knackade kvinnan på och ville kissa och kollegan var skamsen och hade inte mage att säga nej.

Vi jobbar för att skydda kvinnor från våld och förtryck, stötta de utsatta, öka jämställdheten och göra Sverige till en trygg plats att leva på för alla. Men när kvinnan ringer på dörren och ber om att få låna duschen säger vi nej. Stänger snabbt om oss.

Säger saker som att det är väl ändå inte vår uppgift och någonstans måste man dra gränsen. Äcklas av spåren hon lämnar efter sig på toan och säger aldrig mer. Bara för att hjälpa varandra att gnugga bort den där skaviga dåligtsamvetekänslan.

Runt om i landet gömmer sig misshandlade kvinnor och barn på kvinnojourernas skyddade boenden. Men de hemlösa kvinnorna får inte komma in. Det är inte konstigt i sig. En liten klick ideella kan inte rädda alla samhällets utsatta. Vart man än drar gränsen blir någon missnöjd.

Själv ser jag löken i trapphuset. Jag stör mig på den trots att jag inte vill. Jag möter inte kvinnans blick när vi möts på gatan. När jag är väg till en trevlig lunchdate på sushihaket och hon på väg ingenstans. Det gör ont i mig och jag väljer att blunda. Intalar mig att det inte finns något annat jag kan göra.

Jag brukar köpa Situation Stockholm när den hemlösa som säljer den är kvinna. Känner mig smart och strategiskt och god då. Men när trapphuskvinnan huttrar mot stengolvet lägger jag ingen filt över hennes axlar.

Det är en jävligt konstig gräns jag har dragit.

Och mitt i alla motstridiga känslor och tveksamma gränser bubblar en idé fram. Hur märkligt som helst. Som vore den direkt förbunden med kvinnan på avsatsen och det dagliga blundandet. En önskan, en ny vilja kanske. Att en gång jobba som chef.

Bildkälla

Soffmöten

2011-10-11T17:22:00.001+02:00

Idag har jag suttit i möten hela dagen. Sådana där långa, slådignerisoffan-möten utan mål, som får en att känna att man inte alls jobbar utan bara fikar och pratar om jobb. Detta ledde bland annat till att jag sjönk ner, värmde händerna på koppen och drog upp ena benet snett över magen på ett sätt som gör att jag flashar ena skinkan. Gång på gång kom jag på mig själv med att göra så. Men det var helt oundvikligt.

Dagens mood = soffmood.

Med ett hjärta som ler

2011-10-07T10:37:00.000+02:00

Det här är en väldigt bra fredag ska jag be att få tala om. Jag har en och en halv liter skumpa i väskan och ett stort leende i hjärtat. Snart ska jag tala om varför men först ska jag ta med mig sju vänner och åka till ett av mina favoritställen på jorden: pappas landställe norr om Köping.

Där ska vi fira, knapra tacos, plocka trattkantareller och kanske kolla på VHS i stora sängen medan höstregnet slår mot rutorna. Jag längtar längtar längtar.

Om roströda kinder, jazzbyxor, klippdockor och konsumtion

2011-10-05T10:21:00.000+02:00

Förra veckan var jag på ett möte med en stor bloggportal. De sitter i stora, äggskalsvita lokaler på Östermalm. Framför badrumsspegeln på morgonen gjorde jag det enda rätta; jag strök en massa rostrött rouge på kinderna. Det kändes som att jag aldrig skulle känna mig bekväm på mötet om jag inte hade roströda kinder.

På tunnelbanan dit fick jag för mig att jag såg Nour el Refai. Hon satt på ett av sätena med armarna korsade över bröstet och studerade mig. Jag blev superstressad där jag stod, lutad mot ett räcke, poserandes. VARFÖR tog jag på mig roströda kinder, frågade jag mig själv. Varför IDAG? Sett genom Nours ögon verkade det roströda bara så gränslöst löjligt. Jag skakade fram håret i ansiktet och gjorde allt för att se djup och samtidigt rolig ut men rougen gjorde det omöjligt för mig. När jag gick av vågade jag äntligen möta hennes blick och kunde konstatera att hon var någon helt annan.

En ickehändelse alltså. Men jag vill säga något med den såklart. För det är nåt med det där dubbelstraffet. Att aldrig nånsin vara helt rätt ute. Att känna sig snygg i ena stunden och ful och fel i nästa.

Jag har ofta svårt att bestämma mig för vad jag ska ha på mig. Framför allt på helgen, när vi ofta strosar runt på söder. Det finns så många människor jag skulle kunna stöta på. Liksom: även om jag skulle känna mig fin i min storrutiga halsduk, så skulle jag kunna möta någon gammal klasskompis som fick den att kännas störtlöjlig. MEN, om jag klär mig i den där vintageklänningen som skulle kunna impa på klasskompisen - finns alltid risken att jag stöter på någon av de där jag lärt känna genom jobbet. Och i det läget skulle en vintageklänning kännas helt malplacé.

Det kanske handlar om att jag inte har hittat någon stil än. Att jag kanske inte vill ha en stil. Eller så är det där egenvärdet igen.

Ända sedan tonåren har det varit såhär. Då jag kunde känna mig skitsnygg i mina tajta jazzbyxor och det urringade linnet i genomskinlig crepe. Men när gubben på bussen slickade min kropp med blicken kände jag mig bara äcklig och dum.

Nu för tiden känner jag mig sällan äcklig. Men ful, löjlig, överklädd, underklädd. Det går alltid att hitta något fel, i någons ögon. Och det får mig att byta om 75 gånger innan jag ska ta en kopp te med Chrille på granncafét.

Det är en ängslighet jag måste runt.

Och den bästa strategin jag har prövat är att intala mig själv det här:

Någon tjänar på att du känner dig ful. Någon vill att du ska vilja köpa nytt. Någon lever på att du alltid ska känna dig lite lite fel och tro att det är kläderna som är problemet. Någon odlar oro hos dig med flit, för att du ska konsumera mer. När du ser reklam, kollar i tidningar, på tv-serier - är det meningen att du ska känna dig grå i ditt urtvättade HM-linne från 2002. Att du ska tänka: bara jag hade hennes skor, hennes kappa, hennes tvål. Så skulle jag känna mig rätt för evigt.

Att du ska köpa outfits som passar i varje stund, inför varje människa. Att du inte ska känna dig hel utan roströda kinder. Att du ska vara den perfekta klippdockan.

Och det funkar!

Mina vänner

2011-10-02T20:10:00.000+02:00

Hittade listan hos Alex.

Namn: Frida
Smeknamn: Har aldrig fått något som varat längre än en kväll.
Ålder: 29
Bor: i ett hudfärgsrosa 20-talshus på Södermalm i Stockholm. Mitt i det område som DN På stan kallar för Bearnaiseträsket, dödens gata och sunksöders sista utpost. Fråga mig inte varför.
Sjärntecken: Lejon.
Äter helst: Indiskt, japanskt, pasta, fisk, skaldjur och lösgodis.
Favoritfärg: Det varierar. idag är det nog grön.
Bästis: Farmor, Chrille och ett gäng dödsviktiga vänner. Jag är lyckligt lottad. Linda är den jag ringer per automatik sena kvällar när jag måste prata av mig en konstig känsla, som jag kan ligga tyst bredvid och kolla på dålig TV med, som känner igen mina tecken och säger ifrån när jag behandlar mig själv illa och som folk med jämna mellanrum tror är min syster (trots att hon pratar skånska och jag stockholmska).
Bästa ämne i skolan: svenska.
Bästa film: Festen, The Reader, The Hours, Dirty dancing, En värsting till syster, Little miss sunshine, Picassos äventyr.
Film jag aldrig vill se igen: varenda amerikansk action jag någonsin pinat mig igenom.
Fritidsintressen: träffa vänner och familj, laga mat, gå långa ensamma promenader, yoga, dansa, skriva, kolla på musikal.
Vill jag bli: webbredaktör på en viktig organisation. Vilket jag är.
Drömresmål: Mach picchu, Indien, Irland, Kalifornien. Är tyvärr lite för ängslig för att göra allvar av särskilt många resdrömmar.
Detta visste ni inte om mig: Jag blir galet starstruck, tappar totalt kontakten med jorden när jag träffar en kändis. Det spelar ingen roll om personen var känd för 15 år sedan eller om jag egentligen tycker att den är rätt fånig. Chrille retar mig ganska ofta för det. En gång kom Nanne Grönvall till en butik jag jobbade i. Jag blev så till mig att jag glömde ta betalt för hälften av det hon köpte. Bland annat en svindyr bolero i fuskpäls.
Är jag hemligt kär i: kommer inte på någon så jag säger Paul i Icareklamen, för det var jag i alla fall för 10 år sedan. Och Nour el Refai.
Blir jag lycklig av: pannkakor.

Klibbiga dansgolv, quiz och vitkål räcker inte.

2011-09-18T23:47:00.001+02:00

Jag tänker nästan alltid att jag gör så himla lite. Nästan varje kväll sitter jag på sängkanten och tänker nu har jag gjort sådär lite igen. Jag har till exempel ständigt en känsla av att jag gör för lite grejer under mina 8 jobbtimmar. Och det känns som att tiden efter jobbet bara försvinner, utan särskilt innehåll.

Det ger mig jättedåligt samvete. Jag kan jämföra min produktivitet på jobbet med bagare, reklamare, dagispersonal och psykologer. Räkna ut det genomsnittliga antalet insatser per minut och slå ut dessa minuter över mina egna arbetsdagar.

Nu sitter jag här och tänker tillbaka på helgen med känslan av att jag inte fick någonting gjort.

Men egentligen har jag varit på två fester. På den första tävlade jag i ett assvårt musikquiz, pratade med fina människor jag sällan träffar och åkte nattbuss bland vinspyor. Jag har också varit på två panelsamtal, ätit salt pizza, cyklat kors och tvärs över ett kallt och soligt Söder, tittat på dans-VM på TV, varit på crepesrestaurang och gått på en fest till. Löst ett quiz till (om politik den här gången). Testat danceoke, kollat på ett hiphopband och dansat samba på klibbigt klubbgolv. Bytt outfit och sminkat om mig fyra gånger. Hållt ett sex timmar långt jobbmöte, lunchat på vegetariska matcafét, yogat och rivit vitkål. Plöjt två avsnitt av en gammal favoritserie. Pratat med pappa i telefon i en timme. Städat, räddat min jobbdator från kaffedrunkningsdöden och tryckt i mig femton plommon.

Jag hör ju själv hur jag låter. Hade blivit jättestressad om jag någonsin jämförde mig själv med någon som presterade såna helger. Ändå kan jag inte låta bli att skriva om det här på bloggen.

Egenvärdet - idealbilden 0-1

Floskler och stuvning part 3

2011-09-15T10:03:00.001+02:00

Här kommer en till situation jag hanterade i stuvningens namn.

Den utspelade sig på Åhlens. Jag och Chrille har börjat plöja L word och jag var på desperat jakt efter säsong tre. Mannen i kassan började slå på sin dator. Han slog och slog och slog, i flera minuter. Sen gick han bort till reahörnan och gick noggrant igenom bunt för bunt åt mig. Sträckte sig för att nå längst in, och hukade för att undersöka filmerna på nedersta hyllan. Utan resultat.

Vid det här laget hade min desperation falnat och jag kände mest för att säga tack ändå och sticka därifrån.

Men kassamannen fortsatte beta av hela butiken, UTIFALL ATT det skulle finnas nån gammal säsong som hade trillat ur datasystemet. Under tiden blev det kö vid kassan.

Då gick han in på lagret och började leta. Jag kunde höra våldsamt prassel och efter ett tag såg jag hur han stod högst upp på en stege och balanserade medan han bökade bland de hårt stoppade hyllorna.

Vi kanske ska ge upp försökte jag men det ville han inte veta av. I stället tog han en vända i den stora back som innehöll varor som utgått. Plötsligt kom han utspringande, rosig av upprymdhet och med två lådor i händerna. Säsong ett och fyra, för 399 kronor styck!

Det faktum att det var säsong tre jag ville köpa, hade helt försvunnit i glädjeyran.

Min första impuls var att köpa boxarna, nu när han hade gjort sig sånt besvär för mig. På nätet kostar en säsong 149 men i stunden kändes 399 som ett rimligt pris. Man kan ju inte be någon att kräla på golv och balansera på stegar och sen inte köpa något.

Eller? Jag hade ju faktiskt inte bett honom. 399 är hutlöst och dessutom är det vare sig ettan eller fyran jag är ute efter. Hur mycket det än smärtade att se hans uppsyn förvandlas från triumferande till besviken, så var det inte värt det. Som kund hade jag önskemål om både varan och priset och inget av dem kunde han leva upp till.

Sådär resonerade jag med mig själv i några sekunder innan jag vänligt avböjde och lämnade en lång kö och svettig kassaman bakom mig.

Egenvärdet - uppoffringen 1-0

Floskler och stuvning part 2

2011-09-12T15:16:00.001+02:00

Jag har fått värsta lylliga rummet på mitt jobb. Hyllor tunga av inspirerande böcker, utsikt över Hornsgatan, kaffemaskinen på krypavstånd och soffhörna precis utanför dörren. Min första ingivelse; jag kanske ska fråga mina kollegor om någon av dem vill sitta här i stället? Vad jag gjorde? Lät bli.

Och så har det slagit mig hur extra jobbigt det är att stuva om och sätta värde på sig själv som kvinna. Det finns en sån skam i att kräva plats. Att berätta om sina behov. Vilja ha och ha och ha och ha (mer om det här). Kräva torsk mitt i tacomyset.

Det är så härligt att förminska sig själv. Behaga utan att kräva. Det är så smart att lämna sin plats åt andra. För det är alltid uppskattat, som vore det en naturlig och fin del av att vara kvinna.

På yogan finns tre skitstora killar som går på alla pass. De frust-andas så högt och våldsamt att jag kan känna ett varmt vinddrag mot mina överarmar. Och de har så långa ben att deras fötter svävar över min näsa när vi krälar runt på golvet i olika positioner.

Nu kanske det låter som att jag inte gillar - eller rentav föraktar män som grupp. Så är det såklart inte. Men det är så symptomatiskt att det just är jättekillarna som tar slut på syret i yogasalen.

Min utmaning är att också låta kroppsdelarna dingla åt alla håll, andas i min egen takt och be ledaren upprepa sig när frustandet blir så högt att det överröstar hennes ord.

Om floskler, yoga och en sommarchock.

2011-09-11T19:54:00.000+02:00

I somras berättade en kär vän för mig att han börjat gå i terapi. Vid ett av de första tillfällena sa han till terapeuten att det egentligen kändes som att han tog upp tid för någon annan. Någon som mådde sämre och säkert behövde terapin ännu mer än honom. Det är bra att du säger det sade terapeuten och skrev i sitt block:

Problem med att ta plats. Jobba med egenvärde och låg självkänsla. 

De orden har jag helt hakat upp mig på sen dess. För mig var det som att terapeuten satte ord på en knut jag aldrig kunnat definiera.

För man ba; självkänsla! Egenvärde! Vilka slitna floskler. Så himla ytligt. Men samtidigt har jag själv suttit i terapisoffan och kämpat mot känslan av att inte ha rätt till platsen i den. Känslan av att göra sig till och stjäla någon annans tid.

Och den känslan dyker faktiskt upp typ hela tiden. På jobbet, i danssalen, framför spisen, på resor och i sängen. Och plötsligt ser jag det så tydligt. Det handlar om att inte ta sig rätt till lika stor plats som andra har. Och att inte sätta lika högt värde på sina egna behov.

Som när mitt middagssällskap babblar om tacos när jag går och längtar efter torsk. Och jag låter bli att ens berätta om min torsklängtan eftersom jag inte vill försämra de andras middagsupplevelse. Som om deras upplevelse vore mer värd än min.

Eller det där med att jag alltid ställt mig längst bak till höger på träningspass. För att de andra som betalat dyrt för sina pass ska få mesta möjliga utdelning.

När jag medlar i andra människors konflikter, klär mig utifrån klädsmaken hos dem jag ska träffa eller går på klubb trots att jag aldrig gillat grejen. Betalar inträde och dansar med armarna högt över huvudet för att jag tror att andra ska bli besvikna annars. Som om min egen ovilja inte vore själ nog att dra hem.

Det här kanske är glasklart för er men för mig kom insikten som en chock. Och den har fått mig att stuva om på livet. Till exempel såhär:

Jag har bytt gym, dans och friskis mot bara rökelser och yoga under hösten. Rullar ut mattan längst framme vid ledaren, ber om tips och råd när jag behöver dem och andas högljutt. Det har fått träningen att kännas som balsam i stället för späkning.
Jag tackar kategoriskt nej till att delta eller medla i konflikter jag inte känner att jag är inblandad i.
Jag bär sneakers till ALLT.
Jag ska minsann skicka mitt bokmanus till förlag, trots att tydligen 90 procent av alla inskickade manus är skrivna av unga kvinnliga, journalister som rotar i sin egen uppväxt. Vem har sagt att inte jag ska vara en av dem?
Jag har varit öppen mot mina vänner om grejer som trycker mig och hur jag vill att de ska stötta.
Jag kommer aldrig mer att be om ursäkt för ett enda blogginlägg igen. Aldrig göra narr av mina egna ord, poängtera att jag är medveten om hur dåliga/långa/arga/navelskådande/tråkiga/töntiga inläggen är eller säga förlåt för att jag bloggar för sällan. Eller ofta.

Jag lovar att berätta vad omstuvningen leder till. Gissar på mästerverk.

Foto: Fina vännen Emma

Med underkjolen hängandes utanför

2011-09-09T15:23:00.000+02:00

Jag tappade den. Viljan, lusten, förmågan att blogga. Ville inte skriva ett inlägg om saken. Känns så löjligt att göra det gång på gång eftersom jag ändå alltid kommer igång med bloggandet igen förr eller senare.

Kanske satte jag upp för höga ribbor för det här bloggeriet. Ville att varenda inlägg skulle vara roligt, viktigt, rörande och snärtigt. Samtidigt kändes allt jag skrev för personligt, för tillgjort, för argt. Jag har inte lust att vara självironisk just nu. Vill inte berätta om dråpliga händelser eller rasa över tv-program. Jag vill skriva innerliga, långsamma texter och jag tror bara inte att det gör sig här.

Så ser det ut.

Älskade ni som fortsätter titta in på bloggen. Som peppar mig att fortsätta. Tack! Jag ska verkligen försöka.

Och, okej, bara för att riktigt illustrera hur ambivalent jag är. Jag kan inte låta bli.

Här är en bild på min nya höstkärlek. En pepitarutig kjol i mjukaste ull som jag köpte i Paris. Förälskelsen var så het att jag gick direkt från flygplatsen till tvättstugan där jag körde kjolen i 40 grader och därmed krympte den till halva storleken. Tvingade på mig den blöta, massiva ylleklumpen och drog sönder hela dragkedjan.

Nu ligger kjolkadavret på vår fotpall sedan en vecka. Som en påminnelse om hur livet kan kännas. Trångt och strävt med underkjolen fladdrandes utanför. Men i fina färger.

2 x roadtrip på Österlen

2011-07-17T23:00:00.001+02:00

Den här veckan var det äntligen dags för roadtripen på Österlen. Jag har skrivit två olika versioner om den. Så kan du välja den du gillar mest!

1. Salta vindar, nystruken knytblus och en magisk loppis.

Trippen började med att vi såg en kär vän spela folklustspel på Fredriksdalsteatern. Satt i publiken med rödvin i en petflaska, nystruken knytblus och hjärtat sprickfärdigt av stolthet. Kvällssolen brände mot våra bakhuvuden och jag kände förväntan stiga i bröstet. Nu börjar semestern på riktigt. Precis såhär kommer jag att minnas sommaren 2011.

Sedan dess har jag suttit i hamnar och mumsat bigaråer. Hälsat på min barndoms brevkompis i ett kollektiv i Landskrona och letat upp ett hemligt hus i Trelleborg. Vi har cyklat över brandgula åkrar och somnat i värmen bland tufsiga sanddynor. Druckit flädercider med lime ur immiga vandrarhemsglas och strukit runt bland gallerierna i Simrishamn.

Vi har bott på Bed and breakfast med utsikt över kor och hav och på vandrarhem med egen örtagård och sagolik frukostbuffé.

Handlat rökt fisk direkt av fiskaren i Kåseberga och ätit Moule frites på en hamnkrog som doftade tungt av salt och tjära.

På en bokloppis hittade jag sista delen i bandet jag samlar på. Plötsligt såg jag den, ryggen på boken jag jagat i åratal. Och i en sportaffär fanns äntligen vindjackan jag letat efter sedan förra sommaren. Den bor jag i nu.

Vi har lunkat och strövat, andats långsamt och pratat om allt det där man aldrig hinner. Radioskrålat och eftermiddagsvilat. Sett hav och natur som är våldsam och rasande men så vacker att det gör ont.

Nu är jag proppad av intryck och alldeles varm och mjuk i själen.

2. Tomas Ledin har rätt.

Jag hade sett framför mig att Helsingborg skulle vila i ett gyllene kvällssken när vi kom dit för att påbörja vår roadtrip. Redan då borde jag ha förstått att inget nånsin blir som man tänkt sig.

Regnet forsade mot kullerstenarna när vi äntligen tog skydd på en kebab för att äta mikrad pita för 89 kronor. Lagom till resans början blev jag jätteförkyld och levde således på alvedon och körsbär. Självklart sade magen ifrån till denna hårda behandling och jag fick stolpa hem från Fredriksdalsteatern dubbelvikt över knytblusen, med huggande smärtor och rinnande näsa.

På Söderslätt fick vi resans enda soldag. Den firade vi med att smörja in oss med solkräm som visade sig vara två år för gammal och därför hade förlorat sin effekt. Krämfadäsen resulterade i att vi blev våldsamt brända båda två. Dessutom slog jag skrevet så illa mot herr-ramen på min hyrcykel att jag började blöda ymnigt.

Då startade regnstormarna. De förföljde oss genom Ystad, in i bokloppisen vid Kåseberga och på de mjuka kullarna vid Sandhammaren - ja alltså landets vackraste strand som vi planerat att ha landets härligaste strandliv på.

När jag bokade vandrarhemmet berättade de att vi skulle få äran att bo i "stugan". Den visade sig vara en gammal byggbod med stinkande plastmattor på väggarna. Boden var typ fyra kvadratmeter stor och stod inklämd mellan parkeringen och barnens fotbollsmål. Där inne häckade vi och försökte ladda ner filmer över ett svindyrt wifi som visade sig funka överallt utom just i "stugan".

Så fort regnet upphörde sprang vi ut ur boden för att suga musten ur uppehållet. Drack öl som var lika kylskåpskall som luften.

Varje dag stängde vandrarhemmets huvudbyggnad i fyra timmar och därmed försvann också möjligheten att gå på toaletten. När jag satt på huk och kissade (fortfarande plågad av slaget mot cykelramen) bakom boden, i den 13-gradiga regnblåsten, tänkte jag bara herregud. Vi jobbar heltid och sliter året runt. Och så spenderar vi semestern såhär.

DROPPEN kom när vi hade stressat ner till Kåseberga för att gå på museum och det visade sig att museet spontant hade stängt, en timme tidigare. Då sparkade jag ursinnigt på entrédörren och skällde ut Chrille för all otur vi haft.

Vid Ales stenar blåste det så hårt att barnfamiljerna vände av skräck för att de de minsta skulle sugas ner för branterna.

Jag gjorde mitt bästa för att fortsätta le medan stormen knöt upp schalen och piskade den mot mitt ansikte.

Det fortsatte att regna i Ystad. I Simrishamn. Och i Brantevik där vi festat till det med ett lyxigt hotellrum som visade sig vara högst mediokert, extremt lyhört och det enda i byggnaden som saknade havsutsikt.

Solen kom lagom till att vi planerat att heldagsbila upp till stugan i Strömstad. Då ändrade vi våra reseplaner och ilade tillbaka till Sandhammaren där vi frossade i sand, hav, sol och glass. Och solkräm.

För som Tomas säger: Ta för dig, solen skiner kanske bara idag.

Idag skiner den till exempel inte det minsta, så jag har skyddat mig mot regnet framför bästa sortens dag-tv.

Im only sleeping

2011-07-02T14:12:00.000+02:00

Jag ær i Norge. Bland mørkgrøna berg, kalla bæckar och dovt råmande kossor. Avlægsna slæktingar som sæger att jag jag ær fantastisk och betagande. Det ær vackert, lækande och søvande.

Har inte tillgång till något internet mer. Med andra ord; bloggen sover en stund.

Sju saker jag gillar hemma hos mig - del 2

2011-06-30T15:28:00.001+02:00

Allt är väldigt stilrent och vitt och stålborstat hemma hos oss. Till min förtvivlan och Chrilles glädje - han är galen i inredning och design. Kan nörda in på saker som hur ljuset faller eller vilken stolsrygg man ser först när man kommer in i ett rum.

Därför är jag extra lycklig över att dessa saker har hedersplatser i mitt hem:

Bröllopsgubbarna

När vi skulle gifta oss gick Chrille till en leksaksaffär och köpte lera. Sedan satt han en kväll och knådade fram det här fantastiska dansparet, som alltså ska föreställa oss dansandes Lindy hop. Jag är galen i den flygande slipsen, den pointade foten och "min" stora klänningsrumpa. Dansparet toppade vår bröllopstårta och blev nog mer fotat än några andra tårtfigurer någonsin. Nu står de i en glasbubbla i vår bokhylla.

Bäbishyllan

Hyllan över gubbarna har jag lyckats behålla den konstiga bäbisen jag berättade om i ett annat inlägg. Där står också en bild på oss och en burk full med lappar. Burken fick jag på min möhippa och den är full av kärleksfulla hälsningar från mina vänner. Meningen är att jag ska plocka upp en lapp varje gång jag behöver pepp. Jag behöver dock inte plocka upp några lappar längre. Kan precis alla utantill och minns känslan av att hålla vart och ett av dem i handen. Alla handstilar, blyertshjärtan och vikta spiralblockspapper. Det räcker med att titta på burken för att jag ska bli starkare i ryggen, varmare i magen och blötare i ögonen. Vänskap kan verkligen vara en starkare kraft än eld och vatten. Såhär såg jag ut när jag fick burken.

Mina flickböcker

Mitt i bokhyllan står en bunt flickböcker. Den äldsta från 1912 och den nyaste från 2003. För ett par år sedan började jag samla på böcker och tidningar som tydligt riktar sig till unga kvinnor. Nu står fem nummer av sjuttiotalstidningen "Ung och kär" sida vid sida med ett helt band om hushållslära från 40-talet, godbitar ur tvillingserien och tummade hästböcker.

Fantastiska skildringar av vilda tjejer som tuktas av ståtliga män, instruktioner om hur en kvinna bör le för att inte skapa onödigt mycket rynkor och vilken hand en anständig husmor serverar soppa med. Någon gång ska jag visa er smakprov ur böckerna. Men först ska jag försöka utöka samlingen på sommarens loppisar.

Summertime and the living is easy. Kind of.

2011-06-28T16:46:00.000+02:00

Tre dagar till ska jag sitta på det här kontoret. Sen går jag på semester och när jag kommer tillbaka flyttar vi direkt, till varsina kanslier. Jag och kollegorna jag tycker så innerligt mycket om ska splittras. En av dem har jag jobbat sida vid sida med i två år.

Det kommer att bli bra, det nya. Men det är ju så jobbigt med förändringar! Det känns som att hela sommaren är en enda stor förändringsprocess. Folk gör slut eller blir gravida, åker på livsresor eller bråkar i en för trång stuga medan regnet forsar genom stuprören. Allt rör på sig, hela tiden.

Nu kommer jag till exempel inte att träffa mina närmaste vänner på över en månad. När vi ses i augusti har de bergis helt ny humor, musiksmak och kläder jag aldrig sett förut. Färgglada jeans, höga flätor och smattrande skratt jag inte förstår mig på.

Sommaren alltså. Jag är aldrig riktigt förberedd på hur mycket vånda den för med sig. Tänker att så fort det blir varmt och grönt blir jag lycklig. Det blir jag förvisso, men ORON! Myggen! Längtan!

Och stressen över att uppleva den här tiden fullt ut. Jag proppar i mig jordgubbar och plommon på ett nästan maniskt vis. Gnider mig mot varenda rosenbuske jag ser, släpar hem kilovis med jordig potatis, värmer kinden mot klippor så fort jag får chansen och klär mig i ilsket rött. Planerar att skriva böcker, lära mig jogga, knyta nya band till avlägsna släktingar och grilla perfekt. Det här är sommaren då allt ska hända.

Men egentligen önskar jag bara att jag kommer ut på andra sidan och upptäcker att allt fortsätter vara precis som det är just nu.

Bild: Fredrik

En midsommardröm i Bredäng

2011-06-25T18:39:00.004+02:00

Jag går omkring och känner mig lycklig. Aktivt lycklig. Och det är ju en känsla som inte ska förringas. Så jag riktigt badar och plaskar i den. Skrattar högt så fort jag får tillfälle.

Lyckan hänger ihop med midsommar. Var liksom lite matt innan. Har styrt upp så mycket fester och evenemang under våren att mina spindel-i-nätet-nerver är helt förverkade. Jag orkade bara inte ansvara för att sommarens viktigaste dag skulle bli bra för alla. Ett ansvar som såklart ingen lägger på mig, men som jag alltid känner. Var trött på att tjejerna alltid planerar, handlar, bakar, dukar, ramar in, sköter om och fixar fram - medan killarna sitter i nån hammock, dricker öl och ropar tat lugnt, det ordnar sig ändå. Hur då liksom? Om ingen fixar?

Så redan vid momentet då vi skulle dela upp inköp mellan oss blev jag matt. Ba: jag skiter i allt! Vi kan äta chips till middag!

Men peppen smög sig på under förmiddagen. Fick till en frisyr jag kände mig snygg i och tog på mig bästa klänningen. Chrille hade snappat upp att jag tycker att han är extra vacker i blått och bar alla former av marina färger till min ära. Vi kokade potatis åt en hel armé och jag kände en förväntan fladdra i magen.

Och det blev SÅ FINT. Min gamla gymnasiebästis dök upp som gubben i lådan med tre barn och ett i magen. Älskade värdinnan Line hade gjort sånghäften, lekar och tipspromenad. Alla hjälptes åt och lunchbordet dignade av rökta räkor, goda ostar och sill.

Sen satt vi på berget i skarpaste kvällssol och sjöng, medan luftballongerna steg och sjönk över Mälaren. Mormödrar firade tillsammans med mammor, polare, femåringar och spädbarn. Himlen var klar, bebisarna diade ikapp och allt var så GOTT och ROLIGT och RÖRANDE.

Älskar känslan av att sitta och titta på folk från olika delar av livet som samlats på samma plats, tuggandes på samma fisk. Känna hjärtat svälla av tillgivenhet. Det var en av de mest hisnande känslorna på bröllopet och möhippan.

Lyckoorgien höll i sig idag. Drog på mig regnställ och galopperade ut i skogen direkt efter frukost. Lyssnade på första sommarpratet med regnet forsandes mot luvan. Gick och gick, alldeles ensam på grusgångarna. Förbi sjöarna, ängarna och dungarna jag kunnat utantill sedan jag var liten. Dofterna var söta och tunga. Jag mötte inte en människa i ösregnet. Skorna blev genomvåta, himlen mörklila och jag själv rörd till tårar över alltings finhet.

Om en vecka åker jag till Norge. Sen följer veckor i Köpenhamn, Skåne, Göteborg och Bohuslän. Bland människor jag älskar och saknar.

Tänk om det är så, att livet peakar just precis just nu.

Fotograf: David

Modemissarna jag minns

2011-06-23T11:00:00.001+02:00

Publicerad 19/3 2010

Jag skulle börja i högstadiet. En helt ny skola. Inga vänner i klassen; det gällde att göra bra ifrån sig. Och att vara snygg.

Så jag åkte till Globens centrum och bläddrade bland HM´s jackor. Valet var egentligen ganska enkelt. Så fort jag såg den neongula jackan i regnkappemodell stod det klart att det var DEN jag skulle inviga min tonårstid i.

Just det här har hänt ganska ofta. Jag liksom snuddar vid modet, men når inte riktigt ända fram.

Det började redan i mellanstadiet egentligen. När det var hett att bära sammetshatt med uppvikt brätte, USA-sockor och horband (ett svart band som man satte stramt runt halsen). Det låg inte för mig att ständigt be mina föräldrar om det senaste modet. Men det här var en look som verkligen lockade, så jag lade fram förslaget för mamma. Hon nappade direkt. Jag fick välja ett tyg i stuvlådan och föll för en röd möbelvariant. Sen sydde mamma en jättehatt av det och fäste upp brättet i pannan med en guldros.

Toppen.

Jag fullföljde genom att klippa ut ett svart band att fästa runt min hals. Men jag hade inget brythjärta (på den här tiden hängde brythjärtan runt var tjejs hals). Så jag gjorde ett i röd lera, som jag fäste vid horbandet. Looken var klar.

Men succén uteblev. Jag blev paddington med hela skolan fast bar ändå min hatt med högburet huvud i flera månader.

Sen kom epoken då jeansen skulle sitta snortajt. Jag var för smal för sånt men löste problemet genom att sy in ett par. Ända ner till fotknölarna. Jag hade missat att byxan skulle vara bred längst nere - och helst sprättas upp lite extra, så att tyget kunde bredas ut över hela skorna. Men jag stod mitt kast och stolpade runt i mina svarta, snortajta, trots att en främmande kille kom fram en gång och sa att det såg lite läskigt ut.

Sen dess har det fortsatt så. Jag är ständigt lite för sen, snubblar på mållinjen eller siktar helt fel. Jag tyckte att kickers-stilen kändes ny och fräsch i gymnasiet, när alla andra redan börjat rota i blommiga second hand-lådor. Då skaffade jag ett par högklackade jumpaskor och en kjol av plast. När alla köpte Cheap mondays hade jag just upptäckt gubb-byxan. Och en gång gick jag på krogen klädd i lila turban.

Den gula jackan? Ibland får jag för mig att det var den som förstörde min högstadietid. Men det var det ju inte. En kycklingjacka kan inte ta sönder, inte ensam.

Jag missar fortfarande modet med några centimeter. Min mamma tycker att jag klär mig träffsäkert men när jag frågar mina vänner om jag är piffig, brukar de stryka över mina tennisstrumpor och le.

Fast jag känner mig ganska fin. Och jag blinkar vänligt när 14-åringar går förbi mig i gröna shorts och bandana.

Haffad

2011-06-23T10:57:00.001+02:00

Publicerad 10/4 2010

Jag går omkring och vrider på mig. Generad till tusen.

Orsak: i söndags morse susade jag fram på en landsväg mellan Botkyrka och Södertälje. Det var galet höstvackert. Jag brände på i nerförsbackarna och sjöng med till radion. Som tur var lugnade jag mig just när jag skulle till att passera ett ganska skarpt krön. För på andra sidan stod polisen.

När de såg mig vråla ner för backen med de gula löven som ett moln runt motorhuven gjorde de det ända rätta. De ställde sig mitt i vägen och vinkade mig till kanten.

Jag tappade balansen totalt. Började tänka på gårdagens öl till middagen och såg framför mig att jag skulle både förlora körkortet och sitta inne något halvår för rattfylla. OCH fortkörning. Kanske var det därför som jag:

Glömde blinka innan jag svängde av vägen.
Öppnade FEL FÖNSTER. Höger bakfönster i stället för fönstret på förarsidan, där polismannen naturligtvis stod.
Inte HÖRDE vad polisen sa. Svarade ja när han frågade om mitt körkort och det är min bil när han frågade vart jag var på väg.
Fladdrade med läpparna när jag skulle blåsa.
Fick motorstopp två gånger och råkade BACKA när jag skulle köra ut på vägen igen. För det enda konstapeln ville var ju att jag skulle rutinblåsa. Men jag förstörde hans löpandebandprincip totalt.

Jag blir så GENERAD av denna fumlighet inför auktoriteten. Hade verkligen bara velat ropa hej och tack och sladda iväg som om ingenting när kontrollen var klar. I stället gjorde jag ett otydligt halsläte och studsade iväg på ettan efter tre försök.

Som vore jag jagad.

Fladderläppen och paddington gör comeback.

2011-06-23T10:54:00.000+02:00

Jag hetsläste hela rasket, har frustat av flabb, inte minst över fladdrande-läpp-polis-historien och paddingtonlooken.

Så skrev en ny läsare, som gjorde mig alldeles varm i magen med sina ord. Och så tänkte jag på er som inte orkar gräva fram fladdrande läppen och min röda hatt men blir vansinnigt nyfikna på vad det handlar om. Så: här kommer de igen. Favoriter i repris helst enkelt.

Ni som himlar med ögonen och redan har läst, scrolla lite, ok?

Sju saker jag gillar hemma hos mig - del 1

2011-06-22T16:36:00.001+02:00

Min blogg är inte känd för att vara särskilt proppad med bilder. Men idag fick jag ett ryck! Här är sju saker jag gillar hemma, ala Emma.

Kylskåpsmagneten

Klicka för större bild

Jag hittade den här magneten på Streets marknad när den fanns. Stod och velade hur länge som helst, men valde att inte köpa den. Nästa lördag stod jag och fingrade på magneten igen, men det blev inget köp då heller. Så höll jag på i ett och ett halvt år. Till slut bestämde jag mig för att jag ÄLSKAR motivet som Nina Hemmingsson har gjort, men att det nog inte är meningen att jag ska ha magneten, för i så fall hade jag ju köpt den från första början (logiken?).

Senare samma sommar fyllde jag 27 och vad fick jag om inte magneten i födelsedagspresent, inslagen i världens minsta paket. Linda och Fatima hade gjort slag i min sak och köpt den! Sen dess sitter magneten på min kylskåpsdörr och gör mig lycklig varje gång jag ser den. Det är liksom mer än en magnet, mer än en present. Jag ser den som någon slags bekräftelse på att mina vänner tycker om mig precis som jag är. Antagligen var det inte så de tänkte när de valde den, utan snarare: där är en kylskåpsmagnet, vi köper den. Men ändå.

Utsikten från köket

Varje gång jag tittar ut genom mitt köksfönster känner jag mig galet lyckligt lottad. Ni ser ju själva. Här står mina vänner helst på festerna, här slungar jag ut ansiktet när vardagspressen är för hård och jag behöver vind mot kinderna. Här blir träden gröna, lila, röda, gråa. Här gör folk knasiga saker på sina balkonger. Och jag tittar på.

Chrilles byrålåda

Jag kan klä mig i vintageklänningar med breda skärp, västar, skjortor och linnen i skiraste spets. Men snyggast känner jag mig alltid efter en grävstund bland Chrilles tröjor. Jag vet inte hur många gånger jag har varit på väg till en fest klädd i avancerade kavajkombinationer. Men så hejdar jag mig i dörren och drar på mig en av Chrilles urtvättade t-shirtar i stället. Och får nästan alltid komplimanger på köpet.

Och Chrille i sin tur gillar att ha på sig mina armband, schalar och väskor. Det är inte klokt vad gulliga vi är. Genusgull.

Luft är viktigt

2011-06-22T08:38:00.001+02:00

Jag skrev det här inlägget mitt i natten, i ren frustration. Funderade inte direkt på möjligheten att någon av huvudpersonerna skulle läsa det. Men igår rullade allting snabbt, massor av folk länkade (ödmjukast; TACK!). Plötsligt hade nästan 900 personer tipsats om och läst texten. Däribland Fredrik himself.

Central park, komikerna, bloggarna och taxichauffören.

2011-06-21T16:56:00.001+02:00

Favoritbloggare som Jeanette och Alexmo har hejat och länkat till min text om att vara osynlig för Filip och Fredrik. Plötsligt far hundratals besökare omkring här på bloggen. Hur kul som helst!

Här är några andra inlägg på samma tema:

Om vackra pennskrin och att gå sönder i Central park.
Ett gott skratt gör världen lite mer jämställd -om det där med att det räcker med en förvirrad min för att en kille ska vara rolig.
Nyanserad, kokett eller grumlig?-om bloggarna som ständigt vistas i motljus, i spets, bland härliga vänner.
Alltid, alltid redo -om taxiresan som blev våldsamt dyr och att hitta sin röst.

Om det skulle vara så.

Tant Frida och trädgården under bron

2011-06-19T14:21:00.001+02:00

Jag bor några meter ifrån Trädgården under Skanstullsbron. I ett års tid har det gnagt i mig. Att jag borde älska det, att jag borde vara där hela tiden, att är ett sånt SLÖSERI att jag aldrig ens satt mitt fot på stället. Att det borde vara en sån sommar i sommar.

Jag borde rimligtvis vara en sån som går dit och dansar under ljumma sommarhimlar.

Så igår kväll var det dags. Jag laddade med spexig frisyr, guldörhängen och bubbel hemma hos Emma vid Hornstull. Vi satt på hennes balkong. Allt var fint och somrigt. En perfekt trädgårdskväll.

Vid midnatt åkte vi dit. Kön var tio meter bred och sträckte sig ända till badmintonhallen. Vi ställde oss ändå.

Jag drabbades ganska snabbt av mitt typiska kömood. Frös, gnällde och vägrade att prata med folk omkring mig. Snodde schalen hårt om halsen, knep ihop ögonen och svor åt alla som trängde sig. Kände mig som en tant.

En timme tog det att köa. Sen fick vi äran att betala 150 (!!!) kronor och gå in på området. Mina förväntningar var höga och låga på samma gång. Egentligen ville jag mest hem, som oftast när jag går på klubb. Det är ju liksom stunderna innan själva klubbandet som är härliga.

Men nu var jag ju äntligen där. Nu gjorde jag trädgårdsgrejen. Började leta mig runt på området. Smakade på en öl, lättade på schalen och försökte leva mig in. Släppa känslan av att vara ungefär 94 år gammal och stelfrusen.

Det blinkade i fönster, spelades nintendo och pingis, dracks ur plastglas, dansades under bar himmel och i trånga rum bakom galonskivor. Det köades till bajamajor. Det poserades i långa tajta klänningar, platåskor och kaptenshattar.

Allt kändes som ett tv-spel om en mardröm om en fritidsgård. Från Tyskland. Folk passerade snabbt utan att titta på varandra. Det var 12 grader i luften, dammigt och rått och grusigt. Stora ytor. Folk trängdes på dansgolven utan att le eller dansa. Musiken smattrade mot bilbrons betong. Vakter sprang runt med pannlampor och letade efter folk som försökt planka sig in genom att klättra över järnstängslen. De kulörta lyktorna sken så starkt att folk blev gröna, blå och gula i ansiktet. I ett hörn stod en kille som såg ut att vara 12 och kämpade för att hålla sig upprätt. Höll krampaktigt runt plastglaset, skakade av kyla.

Och jag ba näe. Det här gillar INTE jag. Här vill jag INTE vara. Det var så skönt på något sätt, att kunna bocka av Trädgården som bordegrej. Jag är inte en sån, alls!

I tio minuter stannade jag. Chrille fotade mig framför pingisbordet. Det kändes nästan som en ceremoni när vi lämnade platsen och gick hem igen, skrockandes över upplevelsen. Nu kan sommaren börja.

För Filip och Fredrik är jag bara luft.

2011-06-17T00:52:00.004+02:00

Jag förstår inte hur folk orkar störa sig.

Så sade en kompis till mig när alla var sura på hur Filip och Fredrik valde att sköta sitt uppdrag som kommentatorer av Oscarsgalan. Som vanligt nämnde de bara männen i rutan. Skådespelerskorna var liksom osynliga.

Men orka störa sig på det. Det är ju bara att skita i att titta. Och dessutom; varför dela upp i kvinnor och män? Så himla tradigt att hålla på så. Eller?

Tyvärr sitter det djupare än en vulkankrater. I mig och i alla andra som gång på gång bara inte syns. Inte blir kommenterade, citerade eller ens skrattade åt. Som typ inte verkar finnas alls.

För det börjar redan i historieböckerna. De handlar ju mest av allt om kungar och krig. Alltså män. Förr ägnade sig kvinnor mest åt hushållet och det är inte direkt hett historieboksstoff. Hur skulle det se ut med en ullkardande tolvbarnsmor på omslaget i stället för en tapper soldat?

Det finns alltid förklaringar.

Till att den enda sporten media rapporterar om utförs av män. Till att män håller i alla de största underhållningsprogrammen, med ett husband bakom sig bestående av män. Till att toppolitikerna alltid på ett magiskt sätt lyckas vara män. Till att det bara är män som kallas för ikoner, profiler, mästare och nationalskalder. Till att festivaler, radiokanaler, konferenser, bolagsstyrelser och dj-bås nästan uteslutande domineras av män.

Och jag ba: hur kan folk undgå att se ett mönster? Alla ni som kan utföra avancerade tekniska formler, hur kan ni samtidigt avfärda klockren ojämställdhet med att det bara blev så. Orka bry sig. Eller: det var inga tjejer som ville.

Det är enbart därför jag har slutat skratta åt mitt favoritprogram Nittileaks. Jag blev gravallvarlig lagom till programmet om 1997. TVÅ kvinnor kom programledarna ihåg från det året. Den ena för att hon hade cameltoe på ett tidningsomslag. Den andra för att hon dog (Lady Diana). Manliga artister tolkade årets paradlåtar, i soffan satt manliga profiler som raljerade över män i gamla tv-program.

Det var ju roligt, det de sade. I början av serien skrattade jag med. Boxade i luften, ropade höhöhö och slog mig på knäna. Sen blev jag tyst. För faktum är att jag inte ÄR MED DEM. Jag finns inte.

Kanske är det därför jag aldrig haft en tanke på att leda Allsång på Skansen, forska om cancer eller bli partiledare. Det har helt enkelt inte känts som att det är något för mig. Resan är för lång. Och jag har aldrig förväntats ta den platsen.

Jag vill förändra. Jag vill våga ställa mig upp och dra ett skämt som jag är lite osäker på om det kommer gå hem - och veta att folk hjälper mig på traven genom att skratta broderligt. Jag vill hålla politiska tal med myndig stämma utan att riskera att det enda som återges är min frisyr. Ringa castingen för ett kriminalserie och säga jag kan vara den du söker utan att få svaret men det här är ingen SÅN film. Det är en traditionell polisrulle.

All min respekt till er som orkar kämpa i den motvinden. Ingen vill förändra mönstret mer än jag. Men som alltid är det bara dem som har makten som kan förändra, i grunden. Alltså dem som äger 90 procent av jordens tillgångar, står för 90 procent av allt våld och sitter på nästan alla maktposter, världen över. Som bara fortsätter klappa varandras ryggar, hjälpa varandra uppåt och flina nedlåtande åt oss som blir ledsna över en så trivial sak som Oscarsgalan.

Det är helt enkelt så jävla trögt när hälften av befolkningen inte verkar bry sig. Och hälften bara inte syns.

Genom eld och vatten

2011-06-15T23:59:00.000+02:00

Idag visade min pappa ett mejl han hade fått av en kompis. Det avslutades med orden genom eld och vatten - din vän.

Det värkte till i hela kroppen när jag såg det. Av rörelse, längtan och igenkänning. För just så är det ju. Vissa vill man gå genom eld och vatten för. Men trots det avslutar man sina hälsningar med puss, kram, hej eller till och med tja.

Ofta har jag önskat att jag kände mindre, hade tjockare hud och bla bla bla. Men näe. Jag VILL känna eld och vattenkänslorna. Inte mota dem, utan frossa i dem och förmedla dem allt jag bara kan, utan att det blir allt för märkligt såklart.

Skriva; Köper du med dig ett paket mjölk? Med bottenlös kärlek, Frida
Eller; Hann du med bussen? /Frida, som vill stå vid din sida ända till slutet

JAG VILL VARA DEN!

/Frida, med hjärtat i handen

Omslagstjej

2011-06-08T14:12:00.001+02:00

Ni vet när jag ålade runt på kajen? Såhär blev det. Ganska snyggt va?

Note to self och andra

2011-06-07T17:25:00.000+02:00

Sluta att ens försöka lista ut vad andra har för förväntningar. På dig, på dagen, maten, natten, vinet och livet i stort.

Sluta att gräva i det, leta efter gester och nyanser hos människor omkring dig. Sluta att fundera på vad de har för behov. Behov som de kanske inte ens vet om än - men som du tänker att du ska fylla.

Sluta att designa alla stunder efter de där förväntningarna som du tror att andra har. Lägg inte filten i skuggan, för att du TROR att någon annan behöver det. Laga inte rätter med ingredienser som du gissar att andra har underskott av. Planera inte ljumma sommarkvällar utefter var du antar att andra har för idéer, för outtalade lustar.

Skit i att tyda luddiga signaler. Ligg i solen. Häll ingefära och späda citroner i allt du lagar.

Säg; jag vill, jag ska, jag har lust med.

Skriv blogginlägg som ingen begriper, bara för att du behöver det.

Och ät mycket renklämma. Bild lånad av Emma.

Dramatiska förändringar tar tid

2011-06-01T11:35:00.000+02:00

Här hade jag tänkt lägga upp en bild som verkligen illustrerar hur korthårig och blond jag blivit. Jag hade tänkt berätta om hur jag satt i frisörstolen i går kväll och skräckslagen såg timmarna passera medan frisören slingade mitt hår i snigelfart. Övertygad om att all den där tiden och kemikalierna skulle leda till att jag blev en rakhårig version av Marilyn Monroe.

Om ni hade sätt de bleka provslingorna hon visade upp innan hon satte igång, då hade ni också trott att ni gick ut genom dörrarna fyra (!) timmar senare och var SKITBLONDA. Ni hade också stått framför spegeln och inbillat er att förändringen är dramatisk. Att folk kommer att hoppa till vid blotta åsynen av er.

Men när jag kom hem igår och slängde men min dramatiskt förändrade kalufs sade Chrille bara kan man verkligen kalla det där för blont?

Och nej, det kan man ju inte. Det är just därför jag nu modstulet lägger upp en bild på hur mitt hår ser ut ungefär precis som vanligt. Även efter fyra timmars kemisk tortyr.

Nu ger jag upp den här blondhetsdrömmen. Ikväll går jag och mitt mörka, raka på disputationskalas och agerar toastmaster. Det kommer att bli briljant, oavsett om folk lägger märke till fyratimmarsförändringen eller inte.

Hair, kakor och sångerna inombords.

2011-05-26T23:34:00.000+02:00

Jag var på Hair ikväll. Den var lika grym som alltid. Nästan till och med lika fantastisk som i New york förra våren. Jag blir alltid så besatt av musikaler. Måste google upp hela ensemblen och dagdrömmer intensivt att jag har en av rollerna. Sist var det Hud. Nu var det Sheila. Ensam, påtänd och gravid i ett badkar. Jag sjöng hennes sång inombords hela vägen hem.

Annars är jag tom på ord men full av tankar. Äter för mycket kakor på eftermiddagarna, lyssnar på gamla, trygga låtar och gråter så fort någon rör vid mig. Men det är okej. Så är det ibland. Det går inte att styra livet med fjärrkontroll, tydligen.

Återkommer när jag har mer att berätta än vad jag stör mig på hos andra människor och sånt dumt.

Hej ännu mera självinsikt.

2011-05-19T14:45:00.000+02:00

En till sak jag stör mig på. (Nej, jag kan inte hejda mig).

Folk som berättar saker utan att kolla av kunskapsnivån med dem som lyssnar först. Som tar sats och presenterar en maträtt utan att fråga om någon annan ätit den eller kanske till och med lagat den. De här personerna är ofta ganska tysta i vanliga fall. Men så ser man hur det glimrar till i ögonen på dem; en föreläsning är på gång. De harklar sig, lutar ryggen tungt mot stolen och börjar berätta. Och så har man inte hjärta att vråla det här VEEET jag! I stället ler man stelt och lägger en halvtimme på den där detaljerade historien om att det finns en artist som heter Manuchao. Att det händer att barnlösa par testar provrörsbefruktning. Att dubbdäck river upp partiklar i luften. Jag blir som ett barn när sånt händer. En gång väntade jag ut en lång monolog om att tåg faktiskt ofta är dyrare än flyg. Sen sa jag jag vet. Jag jobbar med det här varje dag. (Det stämde inte).

Och ja, check.

I´m the king of bongo baby, I´m the king of bongo bong.

Hej självinsikt.

2011-05-18T11:30:00.000+02:00

Det här med att man irriterar sig på grejer hos andra - bara för att just de grejerna finns hos en själv. Vi tittar lite närmare på det.

Jag irriterar mig kopiöst på:

Folk som tycker att just deras sätt att jobba/renovera/laga mat/sköta barn är det allra bästa. Som vilar så tungt i det. Som säger; du kan bara ta min manual rakt av, för den är ändå den bästa. Den här typen av människor har gärna en arbetsgrupp/kompiskrets omkring sig som inte gör annat än att hylla varandra och den egna verksamheten. De pissar utåt och peppar inåt. Skrattar åt andras fåfänga försök att vara lika förträffliga. Jag träffade en sådan person på ett jobbmöte nyligen. Varje gång hon refererade till sin arbetsplats fick hon det att låta som att att de skrivit bibeln och uppfunnit hjulet, minst. Det fanns absolut inget utrymme för att imponeras av andras strategier. Jag var nära att vända mig och och kräkas bakom stolen flera gånger.
Folk som förnekar sitt eget utseende när de ska fotograferas. Som säger; kan du inte ta en bild där jag ser smal ut eller fota så det ser ut som att jag har fin hy eller jag vill att mitt hår ska se lockigt ut. Man ba; du är ju tjock! Du har ju finnar! Ditt hår är ju spikrakt! Den här typen av personer kan be en att ta en bild när de hoppar och klaga på att det ser ut som att de hoppar FÖR LÅGT. Sen tar de över kameran själva och knäpper av några bilder snett uppifrån där det ser ut som att de har stora koögon, smal näsa och pytteliten kropp. Och jag vill bara skrika DU SER JU INTE UT SÅ.
Folk som berättar om helt självklara saker och får dem att låta superexotiska. Som tar ordet och deklarerar med högtidliga röster att de faktiskt gillar när våren kommer och blommorna slår ut, att de de facto tycker det är härligt att resa iväg ibland eller - suprise! - uppskattar goda middagar på restaurang. Jag får lust att helt elakt spela asförvånad och typ skrika RESTAURANG ALLTSÅ? ÄR DET VERKLIGEN SANT?! Jag hade en kollega en gång som anförtrodde hela lunchrummet att hon och hennes sambo hade en helt egen grej. De brukade stanna hemma på fredagar och kolla på nån film, äta något gott och bara mysa. Det kliar i hela kroppen i mig av irritation bara jag tänker på det.

Sådär. Låt se hur det stämmer in på mig.

-check
-check
-check

Kul tjej.

Efter fem misslyckade försök, ett foto snett uppifrån. Lite suddigt för att jämna ut hudtonen.

Kalkstensvindar, champagne och flyttplaner.

2011-05-16T23:14:00.000+02:00

Det är så himla dumt. För samtidigt som ni är fler som hittar hit än någonsin, har jag svårare att blogga än någonsin.

Jag vill inte vara den som ber om ursäkt för dåligt bloggande. Men det är så tråkigt. Jag vill, men det går bara inte. Så jag tänker såhär. Jag ska testa att blogga lite sådär hipp som happ. Inga litterära mästerverk utan mer små tankeskurar. Sådär som jag gillar att andra bloggar.

Vi testar.

I helgen var vi på Fårö och firade bröllopsdag. Det var den finaste helgen någonsin tror jag. Vi har bestämt att vi ska turas om att överraska varandra med resor på bröllopsdagen. I år var det min tur och jag velade in i det sista mellan Bologna, S:t Annas skärgård, Grisslehamn och Fårö. I mina tankar battlade italiensk sorbet och soliga piazzor mot karg kust och doften av spröda enar. Enarna vann.

Gotland är liksom ett säkert kort. Jag har bara goa minnen därifrån. Jag är så svag för kalkstenen, fåren, ruinerna och det rasande havet. Extra delikat är det utanför turistsäsong. Vi har cyklat oss matta i salt motvind och promenerat genom hästhagar i skarpt gul kvällssol. Frossat i hav, champagne, sweet love och långa frukostar. Bästa helgen någonsin.

Ja ni ser ju. Jag har plötsligt fått en fäbless för att spexa framför vattendrag.

Andra saker som har hänt är att min vän Lollo äntligen börjat inredningsblogga.

Jag har också blivit löjligt osugen på att bära andra skor än mina joggings. Chrille känner likadant för sina. Detta är anledningen till att man kan hitta oss söndagsflanerandes bland alla hipsters på söder, klädda i plastbåtar med extra stöddämpning i hälen.

Kanske har det ena lett till det andra. För i bilen på väg hem från Gotland var vi så osugna på Stockholm att vi på allvar planerade att flytta till Värmland. Jag vill åt det lilla nu. Vill ha mina vänner på cykelavstånd och ett begränsat utbud av butiker, träningsställen, klubbar och bussar. Lite grönska och peace of mind. Vi är båda uppväxta i Stockholm och det ter sig helt ologiskt att flytta från allt vi har här till random mindre stad. Men tanken är i rullning, suget har startat. Jag har dragit detta så långt att jag kollat hus på Hemnet och frågat mamma om hon skulle flytta efter oss.

Hon svarade ja.

Att hetsa om bebismys

2011-05-11T23:15:00.000+02:00

Runt omkring mig föds det barn på barn. Det senaste bebis-smset kom för en timme sen. Min Facebookvägg är full av bilder från ultraljud och bb-avdelningar. Och det slår aldrig fel. Så fort någon skriver att den fått barn strömmar kommentarerna om bebisgos till.

Jag är helt övertygad om att det är gosigt med nyfödda bebisar. Men samtidigt jobbigt, krävande och sömnlöst. Jag ser framför mig bröst som läcker och gör vansinnigt ont, en mörbultad kropp, svidande stygn och en skrik som är omöjliga att förstå sig på. Det är nämligen den bilden många nyblivna mammor har gett mig. De har sagt saker som att de känner sig överkörda av långtradare, gråter hela tiden och har en overklig mardrömskänsla. Är traumatiserade av förlossningen och tycker att det är trögt att knyta an till sitt knyte mitt i allt det nya.

Hur kommer det sig då att andra mammor alltid hetsar de nyblivna om att PASSA PÅ att njuta av sin nyfödda? Att snutta och gosa och mysa i hästväg. Detta skriver jag inte för att någon ska känna sig utpekad och obekväm (passa på-kommentarerna är nämligen lika vanliga som grattishälsningar på födelsedagar), jag är bara så himla nyfiken. Vad är det jag missat?

Vad är det man ska passa på? Vad är det den långtradaröverkörda ska specifikt ska njuta av under den där första, turbulenta tiden? Som (antar jag) försvinner sen?

Det finns säkert mammor som njuter från första sekunden. Som knyter an direkt, återhämtar sig på två röda och ammar som om de aldrig gjort annat. Men min tes är att de flesta inte har det så. Och att ett passa på och njut därför faller sig rätt märkligt.

Underbara Clara skriver att det blir roligare när vanorna satt sig och bebisen vuxit lite. Och så är det väl för de flesta?

Jag är sjukt glad och rörd över mina vänners små mirakel. Jag vill finnas där för dem, dela glädjen och backa upp i jobbiga stunder. Och den dagen jag sitter med ett eget mirakel i famnen, hoppas jag att de känner mig tillräckligt väl för att veta att jag behöver något annat än goshets. Att de skriver: hur du än känner, så finns vi här.

För det är vad jag vill säga till dem.

Fredagskvitter

2011-05-06T13:30:00.000+02:00

Det var så svårt att hitta bloggorden så jag gjorde det enda rätta; började TWITTRA OCKSÅ.

Kolla här bara.

Gråtdans

2011-05-04T11:55:00.000+02:00

Ibland är det svårt att sätta fingret på varför ett stycke dans kan få en att gråta. Jag såg den här dansgruppen på en föreställning i lördags och märkte efter några minuter att tårarna rann ner för mina kinder.

Kanske är det en lyckosam kombination av musik och rörelser som tilltalar mig. Kanske stämningen, deras självklarhet, stunsen i varenda steg. Eller bara det att dansen beskrevs i programmet som en kraftfull rörelsestudie i sex kvinnors inre frustration kring sin roll och plats i samhället. Och: Vi vill göra modern dans tillgänglig och arbetar med dans för alla, oavsett kön, sexuell läggning, bakgrund, religion eller stil.

Man ba hallå! Helt min grej.

Kanske är det hur de slänger sig mot golvet i ena sekunden och trippar graciöst i nästa. Eller så är det det faktum att jag så hjärtevärkande gärna bara VILL VARA MED.

Min stund som fotomodell

2011-05-02T14:18:00.001+02:00

Idag blev jag fotad till ett tidningsomslag. Det i sig är ingen stor grej. Jag tvivlar på att någon av er vet att tidningen existerar.

En stor grej blev i stället min hets innan plåtningen. Jag har jobbat med fotografen många gånger förut. Stått vid hennes sida och lugnat stressade intervjuobjekt. Inte riktigt förstått deras vilja att bli så snygga som möjligt.

Förrän idag, när det plötsligt var min tur att inte stå bredvid utan framför kameran. Fotografen gav mig två direktiv - jag skulle vara sminkad och färgglatt klädd (?!). Så långt var allt okej. Men grejen är att igår fick jag för mig att min hud blivit knögglig, så jag skrubbade hela ansiktet med en borste. När jag vaknade i morse var den inte knögglig längre men däremot uppretad och rödflammig. Rödflammigt var också mitt vänstra öga, eftersom jag hade råkat borsta lite i det med.

Jag försökte rädda upp situationen genom att göra glammiga lockar och drog på mig en lingonröd collegetröja. Tröjan framhävde mitt blodsprängda öga som började rinna lagom till fotosessionens start. Lockarna flög i vintervinden och fastnade i mitt läppglans. Eftersom det är ett sommarnummer jag ska pryda var det bara att slänga av sig jackan och börja posera.

Jag kan lugnt säga att jag har haft hetare stunder än idag, när jag ålade runt på kajkanten här nedanför jobbet. Med blåa läppar, rinnande ögon och rödflammig hy. Till slut blev flödet så stort att fotografen bad mig blunda mellan tagningarna. Ett, två tre - titta ropade hon och så lyckades jag hålla ögonen öppna i några sekunder innan tårarna vällde fram igen.

När jag kom tillbaka till kontoret upptäckte jag att de glammiga lockarna lagt sig som en hjälm runt mitt huvud. Men det sköna i det hela: jag bryr mig faktiskt inte.

Skönheten sitter ju som bekant inte i varesig lockar, hy, lingontröja eller frostbitna läppar.

Vitsippor i slänten och dolkar i ryggen

2011-04-30T12:54:00.002+02:00

Den som upplevt att bli lurad till slänten med vitsipporna kommer aldrig att glömma.

Så sa Jonas Gardell i ett program om utsatta barn som jag råkade zappa förbi förra veckan. Han berättade om mobbning och ensamhet. Om hur killarna i klassen utmanade honom i en springtävling ner för slänten bakom skolan. Hur han sprang och sprang, kom nästan först, kände segerruset bubbla genom kroppen. Bara för att inse att de hade lurat honom. Att han sprungit självmant till en plats där de kunde slå honom hårt utan att lärarna hörde.

Den drabbade mig så hårt den där meningen. Har tänkt på den hela veckan. Jag hade några få bra, lojala vänner när jag växte upp. Men för det mesta var jag utelämnad till folk som lurade mig ner för slänten gång på gång.

Det handlade inte om slag, inte fysiska i alla fall. Det handlade om att aldrig vara trygg i en grupp. Att få vara med ena dagen och lämnas utanför nästa. Att vara lågt i rang i en skock människor som desperat sparkar neråt, för att själva hålla sig uppe.

Att vara förtrogen med en kompis ena dagen och nästa dag sitta på en orange plaststol i matsalen. Försöka hålla skenet uppe medan hon allierat sig med någon annan. Medan de två roar sig med att kasta smörkletiga knäckebrödsbitar i mitt ansikte. Att inte gå, för det finns ingenstans att gå. Ingen bundsförvant att svära hos, att kramas av.

Jag brukar bara blogga om sår som läkt. Men Jonas fick mig att förstå att det här såret fortfarande blöder, att det kanske alltid kommer att göra det. Att det är en del av mig, precis som hos så många andra.

Men jag är så trött på den här ängslan. Att minst en gång i månaden vara övertygad om att alla mina vänner bestämt sig för att utesluta mig. Det är inte särskilt attraktivt att vara den där kompisen som aldrig vilar. Vars hud liksom aldrig blir tjockare och vars hjärta bankar så hårt. Hon som anar dolkar i ryggen där inga dolkar finns.

Det är en styrka att aldrig ta en relation för givet, men samtidigt är det så vansinnigt utmattande.

Jag vill kunna rusa ner för vitsippeslänter utan att ständigt snegla bakom mig, redo för hugget. Jag vill sitta i en soffa med mina vänner tätt omkring mig och hjärtat sprängfyllt av värme, utan att per automatik lyfta alla sköldar jag har. Förekomma dem. Förbereda mig på attack.

Mitt förnuft säger att jag kan göra precis så. Jag skiter väl i vem som väntar i slänten bakom skolan. Där kan den få stå och ruttna.

Det är mer en reflex att jobba bort. En sköld att vika ner. Ett sår att plåstra om på ett vettigt sätt.

Det går ändå ju ändå aldrig att värja sig för dolken. Så varför inte vila.

Min bästa bästa vänskapsbild. Av Anna Clarén.

Drömmen om den perfekta sjukdagen

2011-04-27T22:38:00.000+02:00

Jag har varit sjukskriven idag med blixtrande huvudvärk. Har alltid en romantisk bild av hur det är att vara hemma från skolan... förlåt; jobbet.

Alla winfrey-avsnitt jag ska hinna plöja, nedbäddad i soffan med en skål glass på magen. Hur jag kanske ska ha tid och ork för kreativa projekt. Att ordna med album och skriva några sidor på boken. I morse, medan jag ännu låg och blundade med en panna som bultade för mycket för att jag skulle orka öppna ögonen - trodde jag på allvar att jag skulle skriva en låt idag. Jag hade kommit på en mening som skulle kunna utgöra stommen på makalöst bra låttext.

Men jag har givetvis inte skrivit någon låt. Ej heller sett något winfrey-avsnitt. Det går ju nämligen inga winfreyavsnitt på vardagar. I stället får den sjuke nöja sig med tre år gamla Efter tio, Scrubs och UR-dokumentärer om lantbruk.

Som vanligt har min sjukdag gått rekordfort. Jag har legat och svettats i soffan och tryckt pannan mot knöliga kuddar medan lågvattenprogrammen avlöst varandra på TV´n. Som vanligt har jag ägnat onödigt mycket tid och kraft åt att räkna ut vad karensdagen kostar mig. Jag har ätit en eländig lunch, ringt Chrille och gnällt i telefon utan goda resultat, fastnat på Facebook 118 gånger och googlat upp diverse läskiga och dödshotande sjukdomar vars främsta symtom är huvudvärk.

Det enda positiva med den här sjukdagen är att inte Chrille har varit hemma och legat sjuk i soffan bredvid. Av erfarenhet vet jag att detta hade lett till våldsam misär. Läs mer om det här.

Som Alvin Ailey fast utan hals

2011-04-26T14:37:00.003+02:00

I fredags hade jag en av mitt livs bästa dagar. Den var inte livsavgörande på något sätt, men så himla FIN. Vi drog på oss joggingdojorna, åkte ut i skärgården och promenerade längs havet. På stränder, i berg och mjuka dungar. Vi låg på solvarma klippor och åt spektakulär middag på en skärgårdskrog. Återvände till platsen vi gifte oss och grinade lite i bilen när vi fick syn på den sneda kyrkan som rymmer så mycket minnen och sinnesrörelse.

Det ena ledde till det andra och jag bestämde mig för att fullända dagen genom att göra några Alvin Ailey-hopp på en klippa. Det gick inte alls illa. Kolla själv, lika som bär liksom!

Bilderna är lånade av Alvin Ailey american dance theater. Några av dem i alla fall.

Att hitta kärleken på konsum

2011-04-25T13:00:00.002+02:00

Det har hänt igen. Jag har hittat ett snyggpar. Det sker alltid förr eller senare, men oftast på semestrar. Jag spanar in det där snygga paret som bor fem hotelldörrar bort, ger dem egna namn och fantiserar ihop hur deras perfekta liv ser ut. Det är naturligtvis inte blodigt allvar, men nästan.

Mitt första par hette Zacke och Cecilia och bodde på samma hotell som mig och Linda på Lanzarote 2004. Vi kartlade deras liv i detalj. Det intressanta med Zacke och Cecilia var att hon var ganska ful och trumpen medan han var en klassisk snyggkille. Trevlig och rolig med franska, mörka lockar. Det i sig bjöd naturligtvis upp till avancerade fantasier om hur de träffats, blivit kära och hur hon höll honom kvar på kroken. Vi tippade på ganska avancerade övningar där bakom den turkosa dörren.

Sen dess har flera par passerat. Och nu har jag hittat mitt senaste byte. De stod inne på min konsum och var bara så TUFFA. Hon hade ascoola sneakers och kombinerade dem med någon slags knälång, blå, frackaktig kavaj. Han är jättelång och log så ärligt och intresserat mot henne vid ostdisken, trots att jag föreställer mig att de har varit ihop i hur många år som helst. Självklart har de ett supersnyggt barn också.

Och de sänkte inte rösterna sådär som man brukar göra på konsum, som om det där valet av mozarella vore en skämmig hemlis. Nej, de samtalade engagerat om kvällens middag, uppmuntrade varandras matförslag och spånade om lämpliga salladsblad. De var så raka i ryggen. Hade så öppna ögon. Och allt i deras kundvagn såg gott ut.

Ibland skojade de med barnet, i samförstånd och med uppenbar förtjusning. Drog honom runt, runt i en vagn bakom kassorna och verkade så obrådskade att det nästan gjorde lite ont.

Jag har pratat om snyggparet med Chrille några gånger. När vi kom körande på Gotlandsgatan igår fick jag syn på dem och bara vrålade. Vi körde långsamt förbi dem och var faktiskt rörande överens om att de är helt fulländade.

Nu kommer jag på mig med att leta frackaktiga jackor och bläddra bland snyggparets favoritsalladsblad. Om en stund ska vi ta bilen ut till en ö och vandra en mil i påsksolen. Jag föreställer mig att det är sånt som snyggparet gör jämt.

Det finns egentligen bara ett enda frågetecken i den här kärlekshistorien. Vad ska de heta?

Midsummer

2011-04-20T14:06:00.000+02:00

Googlade på Ikea, hittade den här tyska (och bannlysta?) reklamfilmen, skrattade gott på min kontorsstol och samtidigt ba; shit vi måste planera in nåt kul på midsommar.

Orsak och verkan

2011-04-20T10:44:00.001+02:00

I januari tog jag och Chrille det bästa beslutet någonsin. Det hade hänt flera sorgliga saker på rad och vintern var så extremt isig. Så vi gjorde det enda rätta och köpte en snordyr säng.

Sist vi köpte en säng skulle vi precis flytta ihop. Hela köpet gick lite för snabbt och hade ett nyförälskat förtecken (vi talade till och med om att det kanske räckte med en 120-säng och ett enda, gemensamt täcke. Little did we know).

Sängen visade sig vara helt fel för min rygg. Jag har en ganska djup svank och i hårda sängar blir ryggen helt felböjd. Jag kan knöla in en mindre potatissäck mellan ländrygg och madrass om jag vill. Sängen vi köpte så var så hård att jag lika gärna hade kunnat sova på golvet. Dessutom var den så olyckligt utformad att den av oss som låg i mitten orsakade en studsmatte-effekt för den andre. Det var alltså som att sova på ett LUTANDE och STUDSANDE golv. Varje morgon vaknade jag med värk i ryggen och domnade ben. Ändå behöll vi sängen i sex och ett halvt år innan vi slog till på den snordyra.

Det är det bästa vi gjort. Förväntningarna var skyhöga när den levererades för ett par veckor sen. Jag var såklart rädd att bli besviken, som alltid med dyra saker man köper mitt i sin värsta vinterångest. Men den var skönare än jag mindes den från butiken. Jag liksom sjunker ner och får stöd för varenda kroppsdel. När jag vaknar på morgonen säger jag hej till en kropp som är varm, mjuk och utvilad. Inte bortdomnad och smärtstrålande.

Allt vore ljuvligt om det inte vore för att jag helt tappat bort min träningsmotivation. När jag vaknade med ryggont varje morgon var det enda som hjälpte att gå på ett riktigt svettigt träningspass. Nu gör den aldrig ont mer och därmed är träningslusten puts väck.

Jag har inga kilo jag vill träna bort, inga muskelbyggarambitioner och försvinnande lite intresse av att hålla mig i allmän form. Har ju sällan någon form att klaga på.

Nu börjar jag förstå varför stolarna i aulor, kyrkor och konferenssalar är så eländiga att sitta på. Varför kontorsstolar ska vara sköna men inte för sköna. Varför folk brukar klaga på att deras soffor är för mjuka. Ja, varför bilrattar inte är gosiga att hålla sig i, varför slingan som spelas i Ikeas högtalare vid stängningstid är helt outhärdlig, varför flygplatser aldrig är trivsamma. Till och med varför det är farligt att skaffa bästisar och kärlekspartners på jobbet, varför Sverige är kallt på vintern, varför varje bra tv-program efterföljs av ett dåligt och varför man blir äckelmätt av för mycket grädde, smör och godis. Varför det blir krig.

Allt fattar jag.

2011-04-19T11:43:00.000+02:00

Till er som så länge har gått och fnulat på vad en tjejjour egentligen är. Extra teaser: självaste jag skuttar runt och skrattar med en frigolitpinne i slutet.

Så. Se nu till att fler får veta genom att lägga upp filmen på er Facebookvägg, blogg eller twitter. Visa den för era barn, skolelever, kompisar och kollegor. Så kanske allt blir lite bättre.

Mystiskt

2011-04-18T14:07:00.000+02:00

Jag har helt kommit av mig med bloggandet. Det känns jättetråkigt. Har inte en enda grej jag vill säga, kommentera eller berätta just nu. Hur konstigt som helst.

Status

2011-04-14T15:17:00.000+02:00

Det funkar bättre med linserna. Jag gick tillbaka till optikern i måndags och då konstaterade hon att jag inte bara har små och runda utan även EXTREMT TORRA ögon. Så torra att linserna ibland skuttar från ögat och ut på tangentbordet ibland när jag blinkar. Det känns som att någon blåst rakt in i mina ögon med en hårtork. Nu testar jag en ny sort. Fuktigare, stabilare och mycket dyrare. Såklart.
Jag har skrivit några blogginlägg som jag inte publicerat eftersom de var alldeles för högtravande.
Min bror har gjort ett spontant (och ganska otippat) upprop på Facebook där alla som tycker att jag är bra ska klicka på Gilla. Jag sitter motvilligt och följer varje klick. Hittills är de tre. Peppmanövern blev alltså en mobbingmanöver. Men skitsamma.
Igår fick jag cravings på mandelpotatis. Så jag kokade en hel påse. Det var inte särskilt gott. Vad är grejen med att potatisar ofta är så gula och söta?
Chrille har har deklarerat åt mig. Han tog med sig mina papper till en ekonom, satt i timmar framför datorn och fyllde i snåriga uppskovsformulär. Jag är tacksam och mycket mycket generad.

Linsdramatik

2011-04-07T15:33:00.002+02:00

Jag för en svår kamp just nu och den handlar om linser. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle vara så svårt att sätta i och ta ut ett par linser ur ögonen.

Kampen började redan hos optikern. Inte ens hon kunde plutta i linserna, trots att hon spärrade upp mitt öga med ena handen. Du har väldigt starka ögonlock, sade optikern och jag tog det som smicker. Ovetande om vad som skulle komma bara en stund senare.

För sen skulle jag försöka. Linsen på mitt finger badade i handsvett. Optikern visade pistolgrepp och bändtekniker. Inget funkade. När linserna väl satt i ögonen var jag rödögd som en varg. Då var det dags att ta ut dem.

Men vad jag än gjorde kunde jag inte få ut linserna som kilat fast sig under mina starka ögonlock. Jag duttade och pressade, drog och krafsade. Tårarna forsade, naglarna rev upp tunna blodkärl. Men linsen satt fast. I en halvtimme slet jag, medan optikern stod bredvid och räckte mig pappershanddukar. Till sist fick jag lämna optikern och fortsätta hemma.

Innan jag gick hem passade hon på att förklara att problemen beror på att jag har så SMÅ och RUNDA ögon. Sådana saker kan bara inte tolkas som smicker. Jag stirrade argt på henne innan jag gick och hoppades att min blodiga blick skulle få henne att förstå att hon just tagit ifrån mig en enda kroppsdel jag är riktigt nöjd med.

Såhär har det fortsatt. Linsen vrider sig bara åt fel håll och fastnar på fingret. Jag kämpar i en timme, gråter en skvätt och får in en lins. Sen måste jag ta en paus innan jag börjar kämpa med nästa. Och när de väl sitter på plats går de inte att få ur.

Idag fick jag in en lins efter en stunds kamp på jobbtoan. Den andra tappade jag på tvålen och var tvungen att skölja den i handflatan. Då försvann den spårlöst. Det var bara att börja gräva ut den andra igen. En timme senare satt jag på min kontorsplats, rödögd och linslös. Kände mig som en stor bebis och ljög för kollegorna om att linserna satt på plats.

Idag funderade jag allvarligt på att sjukskriva mig på grund av linskampen. Men jag hejdade mig. Så mycket tänker jag inte offra för att få gå runt med ett par Purple kitty-ögon. Nu lägger jag ner.

Uppdaterat: Nääää. Såklart jag inte ska ha lila kattögon. Bara vanliga synfelslinser.

En vacker historia om en vän

2011-04-04T23:26:00.001+02:00

Jag har varit i London med jobbet. Där var det vårstorm, magnoliablom och helt galet shoppinghetsigt på Oxford street. Folk bökade runt med arton påsar var, minst.

Men det är inte det jag ska skriva om nu. Jag ska berätta en vacker historia. En sann.

När jag var sex åkte min familj till Danmark på 40-årskalas. På kalaset fanns en massa barn som klättrade i träden och slogs om tårtan. Men jag såg bara ett. Hon hette Solveig och bar en blå klänning i sträv plysch.

Vi bestämde oss genast för att bli vänner, på barns vis. Det innebar att vi bytte adress och bestämde oss för att brevväxla mellan in hemstad Stockholm och Helsingborg, där hon bodde. Där hade historien kunnat sluta, men det gjorde den inte.

För vi började faktiskt brevväxla och fortsatte med det i flera år. Jag berättade för mina klasskompisar att jag hade en bästis i Skåne och hon förklarade för sin stackars bästis i Skåne att hon hade en ännu bättre bästis i Stockholm.

I breven redogjorde vi för våra favoritfärger, berättade om våra lärare, om kakor vi käkat och sommarstugor vi besökt. Ibland införde vi regeln att vi var tvungna att svara på vändande post. Alltså att den ena var tvungen att skriva tillbaks direkt när den fått ett brev av den andra. Det var väldigt stressigt.

Åren gick och det var skönt att ha en skånebästis när marken gungade. Ändå slutade vi skriva till sist. Annat kom i vägen. Lösnaglar, adidasbyxor, hångeldrömmar och sånt. Där hade historien kunnat sluta.

Men när jag var tjugo och hångeldrömmarna falnat lite, testade jag att maila till en adress jag letat upp på nätet och som mycket väl kunde vara Solveigs. Fel Solveig? skrev jag i ämnesraden och höll andan. Men svaret kom med vändande post och i ämnesraden stod det Rätt Solveig.

Så fortsatte vi vår brevväxling efter det långa glappet. Det visade sig att vi hade en massa gemensamt. Så vi struntade i kallpratet och gick på det köttiga direkt. Delade minnen, åsikter och våndor. Men så kom saker emellan. Vi gjorde slut med killar, flyttade runt i våra städer och baddade vår egen vilsenhet på pannan ett tag. Ett mail förblev obesvarat, tiden tick.

Så passerade några år igen. En dag sprang jag på en blogg med soliga kläder och knivskarpa texter. Det var Solveigs. Vi började läsa varandras bloggar och kände igen oss i det mesta den andra skrev. Hejade på varandras politiska utbrott för det visade sig att vi tyckte typ lika. Jag ville ha varenda klänning hon sytt och hon tyckte att alla mina tonårsinlägg handlade om henne. Vi gifte oss också helgen efter varandra, lade till varandra på Facebook och kunde konstatera att våra liv löpte ganska parallelllt, i varsin ände av Sverige.

Där hade ju historien kunnat ta slut. Eller utmynna i årliga födelsedagshälsningar på fejan och glesa besök på varandras blogg.

Men för ett par veckor sedan kom Solveig till Stockholm och vi bestämde oss för att det inte fanns en enda anledning i världen att inte ses. Det var jättenervöst. Jag klädde mig i färgsprakande skjorta av rädsla att hon skulle bli besviken på mina vanliga, beigegrå koftor. Testade några öppningsrepliker för mig själv när jag promenerade till vår mötesplats.

Men det fanns inget att bli besviken på. Jag blev varm och glad i hela kroppen när vi träffades igen, 20 år efter den där födelsedagsfesten i Holbaek. Vi dök på det köttiga redan innan vi hunnit till caféet. Sen satt vi där i timmar och kände igen oss i varandra, applåderade varandras livsprojekt och vilade i våra gemensamma livsvisdomar. Vi hade sparat alla varandras brev båda två och mindes namnet på varandras barndomsvänner.

Det var så självklart, så genuint naturligt att just vi satt där och smuttade på samma favorit-te. Jag hade valt Solveig på sekunden idag, precis på samma tvärsäkra sätt som när jag var sex.

Det jag vill säga med det här är nog att 6-åringar minsann kan ha kusligt bra människosmak och dessutom modet att välja varandra. Och att det är så himla skönt att veta att om det är någon historia som fortsätter, så är det den här.

Vad jag inte visste när jag såg Cindy i simhallens glasruta.

2011-03-30T16:11:00.001+02:00

Jag var och badade med mormor i Farsta simhall. Hon gjorde vattengympa med de andra tanterna medan jag simmade i bassängen bredvid. Eller simmade och simmade. Jag hoppade från kanten. Sen klättrade jag långsamt upp för bassängstegen medan jag betraktade min egen spegelbild i simhallens stora fönsterrutor.

Tittade jag ner på min kropp var jag bara en ovanligt barnslig tolvåring. Med omodern baddräkt i gulblått medaljongmönster, slät bröstkorg och en mage som var utspänd på barns vis.

Men min siluett i glasrutans var en gudinnas. Cindy Crawfords, minst. När jag såg de svaga konturerna av min egen kropp rakt framifrån slog hjärtat snabbt och tungt. De smala höfterna, de tunna axlarna, håret som slickades mot huvudet och vattnet som strömmade ner över kroppen. Fick den att se blank och stark ut.

Jag såg början på det som skulle bli en kvinna. Och jag kunde inte se mig mätt.

Hoppade och hoppade, bara för att få gripa tag om stegens metallskenor och sakta, sakta kliva uppåt. Spänna låren mot trappstegen, rak i ryggen, som en gudinna på väg upp ur havet. Helt betagen av min egen spegelbild i det immiga fönstret.

Vad jag inte visste då:

Kvinnor ser sällan ut som Cindy Crawford. Det jag såg i den immiga rutan var en mager och stark flickgestalt. Inte det som skulle bli kvinnan Frida. Däremot skulle jag komma att kriga med den kvinnobilden i många år. Se mig i spegeln och inte hitta de tunna, blanka höfterna. Bli besviken.
Mormor låg i jumpabassängen och skrattade gott åt mitt åbäkande upp och ner för badtrappan.
Man är alltid snyggare när man speglar sig i glasrutor än i speglar. Det är någonting med det diffusa skimret.

Ups and downs

2011-03-29T11:30:00.002+02:00

Det är så tröttsamt att vara jag ibland. Framför allt när humöret svajar så mycket som det gör nu. Jag kan vara helt euforisk ena stunden och snor-irriterad i nästa. Som såhär. Kolla in min lördag.

Vaknar full av energi. Ger mig på att dammsuga hela lägenheten och tvätta fönstren. Efter ett fönster tar det stopp och jag tappar precis all lust och ork. Vi bestämmer oss för att gå ut men det tar en och en halv timme bara att komma ut genom dörren.

När vi väl går på trottoarerna i vårsolen med löst surrade halsdukar blir jag superlycklig igen. Trycker mig mot Chrilles arm och jublar över alla de små sakerna.

Vid klockan tre går vi till Café blå för att äta min favoritlinssoppa. När soppan ställs på bordet vänder sig plötsligt magen på mig. Jag minns allt det vita vinet jag drack kvällen innan och vill bara spy. Illamåendet strålar genom hela kroppen, pannan dunkar och jag hyperventilerar mig igenom tre skedar soppa. Sen måste jag springa ut på gatan och djupandas.

Jag blir helt bedrövad över sopp-nederlaget. Lufsar långsamt bredvid Chrille och tjatar om allt kul vi inte kan använda vår lördag till, nu när jag har blivit smällbakis. Vi struntar i loppisrundan vi planerat och går hem. Där fortsätter jag i soffan genom att dra en lång klagovals om boken jag aldrig kommer mig för att skriva.

Plötsligt plockar jag upp datorn, börjar skriva och orden bara forsar. Historien är plötsligt glasklar. Jag märker att två tredjedelar av boken faktiskt är färdig och att resten sitter i mitt bröst, redo att forsas ut. Jag stojar och skrattar medan jag skriver. Helt förtrollad av min egen kreativitet.

Sen ska vi gå ut och klubba. Hela Debaser medis är full av kids. De har babykinder, blanka ögon och nakna lår. Jag och Linda konstaterar att de alla var tolv bast på den tiden hon och jag på allvar var ute i svängen sist. Insikten får mig att hänga krumryggad över bardisken. Jag blänger på alla snygga, himlar med ögonen när de mimdansar. Vid midnatt är jag trött i hela kroppen, mina tre centimeter höga stövelklackar känns lika smärtsamma som ett par 14-centimeters sandaletter, minst.

Plötsligt spelas en riktig favorit-skämslåt. En sån där jag alltid spelar fem i tre på mina egna hemmafester. Jag blir helt galen av glädje. Inser att det proppade dansgolvet omkring mig skingras när jag svingar runt armarna, twistar och skriksjunger. Det spelar ingen roll. Sådan här danslycka kräver plats. Jag shejkar busigt mot Chrille och tänker så här kan jag hålla på hela natten.

Men. Så kommer nästa låt. Den är vedervärdig och jag minns plötsligt att jag är nittio år gammal. Släpar mig mot garderoben och orkar knappt ens säga hejdå till mina vänner. Fötterna börjar åter värka. Axlarna sjunker ner mot brösten (som verkar ha tappat fästet helt och dinglar någonstans över naveln). Går och lägger mig ensam och hinner tänka att min bok bara är skit innan jag somnar.

Och sådär är det nu. Lite som en sån här.

Receptet mot vårdeppma kommer här

2011-03-24T23:33:00.001+01:00

Jag har varit nere i någon vecka. Inte haft lust med någonting. Känt tårarna ligga och trycka nära ögonlocken hela tiden. Utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.

Jag avskyr verkligen när det blir så. När jag jag blir matt och gråtfärdig av att behöva ta beslut om vad vi ska äta till middag. När vårsolen känns hånfull och stressande eftersom allt jag vill är att dra täcket över mig och fly in i en bok. När det känns som att jag aldrig aldrig gör ett enda dugg förrutom jobbar, sover och glor på TV.

Glo på TV förresten. Vilket jävla uttryck. Nästan värre än unna sig.

Ibland kan det nästan vara skönt att dyka in i allt det där dyngsvarta. Böla i Chrilles famn och överdriva varenda jobbig känsla i kroppen, gnöla jag ser inte fram emot nånting, allt är bara skit.

Jag vet ju att han finns kvar. Att det vänder nån gång och allt är rätt grymt egentligen. Och så vet jag vad jag ska göra för att må bättre. Den här gången gjorde jag följande:

Släpade mig iväg på aerobics och vevade våldsamt med armarna tills spänningarna släppte.
Promenerade kors och tvärs över söder i stället för att ta bussen till olika jobbmöten. Muttrade lite åt solen men försonades med den till sist.
Lade allt vardagsplock till sidan och tog tag i ett roligt jobbprojekt i stället.
Skickade sms till folk jag gillar och skrev saker som jag gillar dig, ska vi ses.
Berättade för mina föräldrar om mina deppkänslor under tiden det var jobbigt och inte efter. Både mamma och pappa är grymma stöd när marken skakar. Men jag kan ha svårt att släppa in dem.
Släppte på godisförbudet och tryckte i mig en massa geléhjärtan framför jobbdatorn. Geléhjärtan som jag fått av en kollega som sett att jag var ledsen.
Lyssnade på min rubriklåt. Alltså en låt som gör rubrikerna lite extra bra och slagkraftiga.

Dessutom hittade jag en dedikation som jag missat i en presentbok. Det var nästan det bästa av allt. Beröm. Vad gott de värmer ändå.

Nu ska jag råda bot på den sista deppman genom att läsa boken i fråga. Oavsett om solen skiner eller inte. Det skiter väl liksom solen i.

Apropå att vara PK

2011-03-24T13:49:00.000+01:00

Min kollega spelade upp den bästa krönikan jag hört och läst på år och dar.

Den handlar om alla de där som ojar sig över allt man inte får säga i det här landet. Som tycker att de är vidsynta, toleranta och markbrytande. Som vill ha rätt att kalla romer för zigenare och kunna skoja om att killar är bättre än matte än tjejer - utan att någon tillrättavisar.

Som använder PK som dräpande skällsord.

Men som själva blev djupt kränkta, ledsna och ilskna som tjurar den dagen någon lyckades bryta mot deras alldeles egna PK-mall.

Lyssna här! Lova!

Att unna sig, leta väskor och smälta klänningar

2011-03-23T00:12:00.005+01:00

Det här med att unna sig. Kosta på.

Min mamma unnar sig nästan aldrig någonting, det är hennes grej. Alla hennes kläder är ärvda och hon har typ bara ett exemplar av varje klädsort. En lång kofta, en svart kjol, ett par blåjeans osv. Under hela min uppväxt bar hon alltid samma festklänning. En vinröd i spets och siden som doftade dovt av mysk.

När jag kommer hem till mamma börjar hon alltid ropa om något plagg hon inte känner igen. Har du kostat på dig en ny klänning? Har du köpt dig en ny väska? Och jag svarar alltid nej VERKLIGEN inte, den här är flera ÅR gammal - även om jag just ryckt prislappen från nacken.

Mina vänner brukar skämta om att jag aldrig shoppar. Att jag köper en kjol och fröjdas över den i flera år. Men i mammas värld är jag en storkonsument. Hon hittar alltid något nyköpt på min kropp. Ett skärp, örhängen eller strumpbyxor som kan tänkas vara nya. Jag garderar mig alltid genom att bedyra att de är ärvda, fådda, gamla och second hand allihop.

Är uppvuxen i hemsydda kimonos och mjukisdressar som mamma bytte till sig mot gamla skridskor på skolans prylbytardagar. I tonåren plågades jag väldigt av hetsen kring kläder, att ha dyra märken och många outfits. Men jag stod emot. Att hålla på och unna mig gav sämre eftersmak än att dyka upp i korridoren med samma adidaskopior vecka efter vecka.

Jag gillar ju egentligen mammas grej. Att ha EN finklänning tills den går sönder. Att inte konsumera mer än nödvändigt. Hon är en förebild. Jag står ofta i provrum och konstaterar att jag minsann redan har ett par leggings eller en kjol i samma nyans som den jag provar. Ett plagg som fyller nästan samma funktion. Och så hejdar jag mig, hänger tillbaka plagget och klappar mig själv på axeln. Mamma å sin sida har börjat tjata om att hon vill att vi ska gå ut och shoppa tillsammans. Hon vet inte hur man gör. Är trött på allt det fådda.

Jag associerar tyvärr inte begreppet unna sig till något positivt. Ser framför mig feta pojkar som mofflar i sig en hel ask mumsmums och ensamma damer med garderoben full av oanvända kavajset. Jag avundas folk som unnar sig spahelger och lyxmiddagar. Själv måste jag göra både en och två övervägningar innan jag köper mig en fin tvål.

Det är svårt att veta vart gränsen går. När det dåliga samvetet som är kopplat till att konsumera blir löjligt. Jag kan leta i månader efter den helt perfekta väskan. En som jag faktiskt behöver i min vardag. När jag väl hittar den är jag lycklig i någon minut, sen kommer tvivlet som ett brev på posten.

Vem är väl jag att unna mig en sån? Jag som redan har gamla väskor som SKULLE KUNNA funka. Kanske skulle till och med en plastkasse kunna fylla samma funktion som den där mjuka skinnportföljen med en miljard fack. Ja, det skulle den nog.

Brudklänningen. Tvi vale vilken ångest.

Den ultimata prövningen kom för ett par månader sen. Jag hade varit på jakt efter den ultimata festklänningen länge. Den som jag ska ha i resten av mitt liv. Hittade den på Zara; en vit med klockad kjol och hög urringning som liksom stod upp längs ena sidan av halsen. 600 pix. Ångesten skälvde någonstans långt inne i bröstet men jag ignorerade den och slog till.

Kvällen efter fyllde Chrille 30 och jag mötte mamma i dörren med min nya vita skapelse. Förekom henne genom att bekänna att jag hittat blåsan jag ska dela resten av livet med. När kompisarna droppade in senare fortsatte jag kokettera och skrävla om att jag numer kommer att ha min vita på varenda fest framöver.

Kompisarna köper ofta nytt och verkade fascinerade över min beslutsamhet. Kanske inspirerade jag dem till att också köpa livstidsklänningar och sluta dyka upp i nya kreationer på varje fest. Kanske tog jag över mammas roll. Kanske var det bra.

Dagen efter sköljde jag klänningen varsamt och hängde upp den på handdukstorken. Några timmar senare gjorde jag den vidriga upptäckten. Klänningen hade SMÄLT!

Varenda del av tyget som legat emot värmen hade stelnat och antagit en grön ton. Jag höll upp den misshandlade klänningen mot lampan och vajade den lite fram och tillbaka. Kanske syns inte klumparna i dunkelt festljus, tänkte jag. Framför allt om jag håller igång. Ingen kommer att märka de gröna skiftningarna så länge kjolen är i gungning.

Eller?

Nog för att jag unnat mig en festklänning och bara använt den en gång. Men här går bestämt min gräns. Inga gröna klumpar kommer att dingla från min bak. Jakten på livstidsklänningen fortsätter.

Jag i den vita klänningen, dagen innan den smalt. Mamma sitter i bakgrunden, klädd i en ärvd polo.

Samma typ av annorlunda saker

2011-03-22T17:40:00.002+01:00

Jag blir så trött på mig själv ibland när jag inser att alla mina favoritgrejer just nu även är alla andras favoritgrejer. Ibland tror jag ju att jag står utan för allt, är helt egen och opåverkad av trender. Att jag bara betraktar dem utifrån och fnyser föraktfullt medan jag vandrar mina egna vägar.

Men mina cravings delar jag med de flesta har jag märkt. Tex:

Dumplings
Haruki Murakamiböcker
Kort skinnjacka från second hand (letar febrilt)
Murgröna i höga vita krukor
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros - Home
Mad men
Robyn-frisyr
Fransk cider

Någon som känner igen sig? Alla?

Fråga 4 - att vara den som alltid styr upp

2011-03-21T15:30:00.000+01:00

Fortsättning på frågorna!

Har du något bra tips på hur man ska göra om man blivit den där i gänget som "styr upp"? Man liksom känner ansvar för att ses, tar tag i saker osv. Är du sådan?

Svårt det där. Jag är sån i vissa sammanhang, andra inte. Ibland blir jag stressad när jag märker att andra tar på sig den rollen, samtidigt som de är frustrerade över det.

Det känns som att det nästan alltid blir någon i gruppen som tar styr upp-rollen. Som håller i kartan på resan, kollar öppettider, bokar bord eller ordnar middagar och hemmafester.

Som att det bara finns plats för en sån person per gäng.

Jag och Chrille har hamnat i ett festfack. Det är nästan bara han och jag som ordnar fester. Fixar vi ingen nyårsfest har vi liksom ingen att gå på. Visst finns det några andra festfixare i vår krets men de är väldigt få. När jag står där på söndagen med kräket i halsen och plockar fimpar från takplåten utanför fönstret, samlar krossat glas, torkar grogg från datorn och skakar soffkuddarna rena från chipssmulor - då kan jag vara irriterad på att det alltid vi som får tampas med festresterna. Att ingen annan TAR TAG. Utan oss, ingen fest tänker jag martyriskt. Samtidigt tycker jag att det är ganska härligt att ha den rollen.

Det är inte särskilt kul att vara den passiva, oföretagsamma heller. Med det ständigt dåliga samvetet, löftet om fikor, fester och middagar som bara ligger och skaver.

Men allså hu! Vad svårt det här är. Kanske känner alla de där oföretagsamma vännerna att de inte är lika bra på att styra upp saker. Att deras middagar inte blir lika goda, festerna inte lika festliga, picknickarna inte lika somriga. Kanske måste de guidas lite. Kanske måste man säga gud va kul det vore att äta brunch hemma hos just dig. Bara några mackor sådär. Kan du inte ordna något snart?

Eller ännu bättre; säga nu är jag dödstrött på att styra upp grejer. Varför är ni så sega, vi gillar ju varandra. Nu får nån annan fixa middag.

Eller fest.

Emma, Lisa och jag i sluttampen av en fest.

Apan som inte gick hem

2011-03-18T00:33:00.002+01:00

Jag var med om en så tokig grej igår. Den utspelade sig på ett evenemang, en dag späckad med en massa korta presentationer av den senaste genusforskningen. Dam efter dam som visade powerpoints och drog knivskarpa slutsatser. Pekade på staplar och levererade snåriga teoretiska begrepp på löpande band. Skämtade så som folk bara gör när de vet att det bara finns likasinnade i rummet.

Som vanligt stånkade jag lite över att det knappt fanns en enda man i salen, varesig bland forskarna eller i publiken. Men jag behövde inte fundera särskilt länge på saken. För det fanns en farbror som skulle komma att göra min dag.

Han hade forskat på apor nånstans i Afrika. Enligt programmet skulle han berätta om hur de föll in i könsroller, i samband med att skötarna lärde dem prata med människor.

Farbrorn såg mycket nöjd ut när han inledde sin presentation. Han visade upp en jättemapp med symboler som aporna pekade på för att göra sig förstådda. Sen presenterade han aporna med namn och färg på pälsen. Publiken höll andan. Snart skulle det stora genusavslöjandet komma.

Men det kom aldrig. Farbrorn gottade sig i apminnen och skrockade åt hur aporna brukade jaga varandra i sina burar. Sen gav han sig in på ett långt resonemang om symbolerna aporna brukade peka på. Nu, tänkte publiken. Nu kommer det.

Men i stället för att sätta genusknorr på sin berättelse rundade farbrorn av genom att redogöra för hur en honapa brukade peka på en päronsymbol, när hon ville prata med just honom. Jag heter nämligen Pär och som ni vet blir det samma sak som päron på engelska; peeeeear.

Slut.

Det var tyst en stund. Sen reste sig en av nordens främsta genusforskare och ställde en asinvecklad fråga om genus kopplat till språk och typ intersektionalitet. Farbrorn stammade och muttrade, svamlade och svalde. Näe. Det kan jag faktiskt inte svara på bara såhär, sade han.

Och det var så fint. Så uppenbart att han var ett alibi, ett tydligt försök att locka in män i genusforskarvärlden. Att han inte hade någon aning om hur fel han hade hamnat och än mindre hur arrangörerna beskrivit hans forskning i programmet. Att de hade ringt honom och frågat det här med aporna, kan du koppla det till genus tror du, och att han lyckligt tackat ja utan att ha en aning om att apskämt sällan gör sig bland genusforskare. Forskare som ständigt får strida för att vinna respekt när de presenterar sina resultat. Som ständigt stångas med folk (ofta farbröder) som anser att genus är en ickevetenskap, ett löjligt påhitt som kostar dyra forskarpengar.

Men han var ju så oförarglig!

Jag började genast fundera på om han hamnar i samma situation ofta. Han brinner helt tydligt för att berätta om aporna. Kanske har något it-företag bjudit in honom till motsvarande forskardag och sagt det här med aporna, kan du koppla det till teknologi och kommunikation.

Kanske har han fått uppdrag för sminkkedjor, tv-bolag, fruktgrossister och livvaktsfirmor. Alla vill dra paralleller till aporna. Alla väntar sig nåt nytt och fräscht.

Men ingen skrattar åt päronskämtet. Inte ens jag, trots att mitt hjärta blödde.

Att pilla i bloggens navel

2011-03-16T10:51:00.000+01:00

Jag känner mig lite ledsen över att jag inte bloggar så ofta. Målet är ett inlägg varje vardag och jag brukar hålla det. Jag vet inte varför det inte lyckas just nu. Det känns lite som att resonemangen och vardagsäventyren jag går och bär på just nu inte räcker. Som om varje text måste ha en mening och en knorr. Samtidigt tycker jag att andra bloggare som krystar in knorrar i varenda inlägg är ganska tröttsamma.

Ibland önskar jag att jag hade en dagboksblogg. Då skulle jag berätta att jag åt fet turkisk yoghurt med vindruvor till frukost, att jag har Chrilles kofta på mig och går omkring och nosar i kragen. Att min klocka gick fel och att jag därför kom en halvtimme sent till jobbet (det är säkert). Att jag är helt oproportioneligt glad för vår nya ytterdörr eftersom jag hyste ett hat mot den gamla. Ett hat som är svårt att förklara eftersom det inte riktigt grundar sig någonstans. Vem hatar en dörr liksom. (Jag).

Men sen tänker jag att det verkligen inte är det jag vill med den här bloggen. Varje gång jag faller in i dagboksanteckningar börjar det klia och reta någonstans i själen. Jag vill läsa om andras yoghurtfrukostar men jag vill faktiskt inte berätta om min egen. I alla fall inte helt knorrlöst.

Den senaste tiden har ni blivit så många som läser min blogg och det gör mig så himla glad. Det får mig också att fundera på vad det är ni vill ha, vad det är bloggen ger som gör att ni kommer tillbaka. Skulle vilja fråga er och sedan bara skriva inlägg som uppfyller era önskningar. Samtidigt vet jag att det blir bäst när jag skriver sånt jag vill.

Jag vill berätta, tycka, dra paralleller och vrida om. Och så vill jag visa bilder på mig själv där jag tycker att jag är snygg. Som den här.

Bilden är lånad av Emma. Lägg märke till min två centimeter långa hästsvans.

Det glada

2011-03-14T17:44:00.000+01:00

Jag är så glad över mitt jobb. Jag är så kär i min man. Jag trivs så bra i mitt vardagsrum. Jag har så sköna kängor. Det finns ett så gott dumplingsställe nära mitt hem. Det ska bli så kul att vara på Almedalsveckan i sommar. Mitt gäng är så fint. Det är så kul att blogga. Det är så givande att läsa bloggar. Min bror skriver så bra tal. I veckan kommer vår nya, sköna säng. I helgen värmde solen. Mia Skäringers föreställning var bra och ganska rolig och framför allt viktig. Jag åker snart till London med jobbet. I helgen lyckades jag göra en vild frisyr för första gången, med hjälp av tupering och spray. Det blev väldigt snyggt.

Misär på kontoret

2011-03-11T15:09:00.000+01:00

Vi har spotifybattle på kontoret. Som vanligt slutar det med att vi spelar våra värsta göra slut- och dödslåtar. Kollega B sitter med händerna korsade över bröstet och bara kvider. Vi släpar oss ut i köket när vi ska hämta kaffe och pratar med dova röster.

Nu är vi klara med de hjärtskärande separationslåtarna och är inne på musikalgenren. Döden. Roger som sjunger sin sista låt innan aidsen tar honom, Kim som tar sitt liv för att hennes son ska få ett bättre liv hos pappan i USA.

Det är helt vedervärdigt. Långa stråkar, hårda gitarrer och ödesmättade vibratoröster. Ska snart iväg på AW och känner mig alldeles svart inuti. Som tur var ska jag träffa personer som snart sköljer undan sånt hos mig.

Men, tills dess. Värsta göraslutlåten ever and ever. Sticket. Jag dör.

Personlig assistent #ungpajobbet part 1

2011-03-10T14:40:00.004+01:00

Sedan jag skrev det här inlägget har jag grämt mig över alla knepiga jobb jag inte berättade om. Som inte fick plats.

Så here it goes, ännu en arbetsdag jag minns:

Blöjan har krullats ihop till en hård bomullskorv. Klistret från snibbarna fastnar i fingrar, kläder och våtservetter. I en kvart har jag försökt trä den rätt mellan hennes ben. Men hon krampar och kvider, låren pressas mot varandra och gör det omöjligt att få blöjan på plats i trosorna. Hon är 45 och tittar på mig med stadig blick medan kroppen vrider sig okontrollerat. Jag är 20 och min rygg är svettblöt när jag försöker släta över situationen genom att skoja om en blomma jag dödat. Plötsligt avbryter hon min brottningsmatch med hennes kropp genom att säga nu kissar jag.

Vi pausar, tystnar, medan hela sängen blir dyblöt. Byxorna, tröjan, till och med behån suger åt sig av vätskan. Vi börjar om. Klockan närmar sig lunchtid och jag klär av henne allt. Kämpar med de spastiska benen, fast beslutsam om att det SKA GÅ. En stund senare sitter hon i sin tv-fåtölj med blöta fläckar på kläderna. Hon är helt slut och jag med. Jag sitter framåtlutad och håller hennes cigarett medan ryggen värker. I ett halvår efteråt gör den vansinnigt ont.

Under hela min högskoletid jobbade jag extra som personlig assistent. Det är ett av de bästa jobben jag har haft. Jag gillade verkligen att vara en del av personernas vardag, att vara deras ben och armar. Men jag fick aldrig någon handledning, fick aldrig gå dubbelt eller gå någon kurs i grundläggande medicin. Fick inte lära mig hur man sätter blöja på spastiska kvinnor, vilken ställning som är bäst när man sliter och drar i hennes ben för att komma åt med salva.

Från dag ett var jag ensam och gav kvinnorna mediciner som deras liv hängde på. Jag gjorde långresor med en kvinna som var svårt epileptisk och rulllstolsburen - utan att veta hur man hanterar ett anfall. Jag gav en annan näring genom en kran rakt in i magen. Stressen över uppgifterna var enorm. Idag hade jag ställt krav på företaget. Då landade jag i övertygelsen om att det bara var jag som var ovanligt obildad.

Jag levde på stunderna när brukarna berättade hur mycket de gillade mig, hur jag gav dem livskvalitet, förstod dem. Idag lever jag hellre på en dräglig lön, fortbildning och lunchpauser. Jag accepterar inte arbetsdagar som är 14 timmar långa utan avbrott.

Då upplevde jag inte att jag hade något val.

Det känns lite gnälligt att dra upp arbetsplats efter arbetsplats jag har varit missnöjd med. Men nu gör jag det ändå. Jag vill samla till massgnäll. För jag tycker verkligen att det är orimligt vilka krav som ställs på alla unga som är på väg in på arbetsmarknaden. Som tar de där jobben som ligger och krafsar i botten av arbetsförmedlingens soptunna. Som jobbar utan ordentlig vägvisning, lön och anställningstrygghet.

Startsträckan till en schysst arbetsplats är evighetslång för alla som inte glider fram på bananskal och kontaktnät. Företagen som kör The Phone house-stilen är allt för många.

Det här är riktat till varenda politiker som hetsar om att ungdomar ska ut i arbetslivet, till varje pris. Det handlar om att skapa förutsättningar för en lite mer dräglig arbetsmiljö för unga. För alla som är orutinerade, tunnskinnade och plågsamt medvetna om hur många som står i kö för att få just skitjobbet de själva har.

Haka gärna på. Berätta om arbetsplatserna där du startade din karriär. Hashtagga #ungpajobbet, eller lämna länken till ditt inlägg här i kommentarsfältet. Kom an. Jag gör en lista.

Krossa fulheten

2011-03-09T11:23:00.000+01:00

8 mars kom och passerade med bravur. Sidan jag jobbar på fyllde ett år och kampanjen jag slitit med i månader sjösattes. Jag minglade på historiska museet, demonstrerade med mamma och ett helt lass fantastiska jourtjejer. Sen avslutade jag dagen med att äta strömming med lingon på en Harvest inn vid Nytorget. Kampen och framtidstron strålade ur varenda människa igår kändes det som. Även mig.

Trots det hade jag värsta fuldagen. Det händer att jag står i timmar och byter kläder framför spegeln. Mer och mer missnöjd och frustrerad för varje plagg. Att jag sminkar och sminkar om. Sliter och drar i håret, fäster det i klämmor, ruskar ur dem och knölar in allt i en tofs. Men inget inget blir bra.

Så var det igår. Och det värsta är att jag inte kan låta bli att säga till folk hur ful jag känner mig. Jag pekar på t-shirten som säckar sig över kjolskanten och skrattar. Rufsar om håret och skriker blä. Blänger på mig i toalettspeglar och hör mig själv muttra att det är helt sjukt hur ful man kan va.

Så himla knäppt. Jag är ju inte ful. Har listat ut att själva fulkänslan inte hänger ihop med någon faktisk fulhet, utan något annat. Kanske samma sak som det jag skrev om i förra inlägget.

Så: mitt mål inför 8 mars nästa år att inte sprida fulkänslor. Inte bli så fixerad vid mina egna kläder att jag knappt kan hänga med i intressanta seminarier. Och inte låta fulheten hindra mig ifrån att gå på superrolig Bangfest.